- Project Runeberg -  Östgötha-Correspondenten /
3

(1838) [MARC] - Tema: Östergötland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De rebus omnibus et nonnullis aliis. Första Brefwet. - Concerten den 9 September.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

smädar en Konung, smädar med detsamma alla
Konungar; följaktligen har den anklagade äfwen
smädat wår egen Allernådigste Konung."

Wißerligen är denna Syllogism något
knäswag, dock icke en hårsmån swagare än
den, som anwändes emot Aßeßor Crusenstolpe.
Om jag, i händelse åtal göres, blir fälld
eller frikänd, wet Gud allena. Dock hoppas jag
det sednare; ty Östergöthlands domare – jag
säger detta med stolthet – äro icke så oberoende
af lagen, som Stockholms åklagare af logiken.

Att någon skriftställare med wett och wilja
begår ett Majestätsbrott, synes mig wara otänkbart.
Han bör af regeringsformen känna, att,
äfwen om Konungen skulle personligen hafwa
felat, det blott är rådgifwarepersonalen, som bör
drabbas af klandret. Och detta swenska
grundlagsbud står ju deßutom i sådan enklang med
hela wår uppfostran, att det förefaller oß som en
gammal barndomsbekant, då wi, wid mognare
ålder, träffa det i regeringsformen. När t. ex.
en skolgoße oqwädar en bonde eller kastar
snöbållar på hans skinnpels, icke är det tungan eller
handen, som blifwa straffade; utan stjerten, den
till brottet aldeles oskyldiga stjerten, får betala
kalaset. Emellertid torde det i deßa förbistrade
tider, då Konung och konselj betyda detsamma,
wara nästan omöjligt att nndgå Majestätsbrott,
och Publicisten måste akta sig, akta sig, akta sig.

Den andra blixten i HofCanzlerens hand
heter – indragning.

Du har ofta och med skäl hört sägas, att
wåra grundlagar behöfwa lagas i grund och
indragningsmakten indragas. Will du göra förtrolig
bekantskap med den sednare, så läs "Skildringar
ur det inre af dagens Historia" der hon blifwit
porträterad med en mästares hand. Du
skall finna henne både ömklig och löjlig. Jag,
för min del, kan knapt tänka på indragningsmakten,
utan att gråta med det ena ögat och
skratta med det andra. Men till deß hon faller
och faller på sin synd, måste Publicisten akta sig
för henne, och är han ett kräk, så går det af sig
sjelf och han behöfwer ej anstränga sig alls.

Slutligen måste Publicisten akta sig för att
akta sig så, att någon märker, att han aktar
sig. Han måste förstå, att med ledighet swänga
sig bland de swårigheter, af hwilka han omgifwes,
lik en flicka, som dansar på ägg med
raska steg, med smidig fot, och utan att kroßa
ett enda.

Så, min Wän! står det ungefär till med
tredje statsmagten och deß representanter.

Sedan nu correspondensen oß emellan börjat,
önskar jag, att mißgynnande omständigheter
ej måtte för hastigt föranleda deß afbrott. Jag
har mycket att meddela dig, till och med åtskilligt
om min egen wärda person. För denna gången
må det wara nog, om jag säger dig, att
wederbörande hafwa, under den sednare perioden
af mitt lif, haft all möda ospard, för att få
mig smal och mager, som ett utropstecken efter
"Gif oß wårt dagliga bröd!" Men de hafwa ej
lyckats, jag har twertom gjort dem den
förargelsen, att blifwa trind och fet, som ett o
i "O Gud! wi lofwe dig!"

Lef wäl, min Wän! och helsa hjertligt till
hustru och barn.

-

Concerten den 9 September.

Sedan flere år tillbaka har den, hwarje höst
återkommande, concerten för Lifgrenadier-Musik-Corpsernes
Enke- och Pupill-Caßa warit ett föremål
för allmänhetens deltagande, ja till och med
till den grad, att tiden för samma Concert nu
mera blifwit en werklig Carnaval och marknad
för wår goda stad Linköping. Den Concert, som
nu i höst för samma ändamål blifwit gifwen,
motsågs med mera wäntan än någon af de föregående,
ty man wäntade att på något sätt se firadt
minnet af den man, som i mer än 2:ne decennier
warit Musik-Corpsens ledare. Hwad man wäntat,
inträffade äfwen, och hwar och en som läst
Linköpings Bladet för den 12:te dennes har, uti
den der intagna insända artikeln, fått en så
målande beskrifning på allt det sceniska af
minnesfesten, att deruti ingenting behöfwer tilläggas.
Oß återstår således blott, att i korthet lemna en
underrättelse om tillställningen i deß egentligt
musikaliska bemärkelse. Concerten öppnades med
en af den tillfällige anföraren, Herr Directör
Preumayer författad sorgmarsch, deruti inlagts
första delen af den hädangångne Directör
Crusells sista composition, kallad en Suck wid målet.
Deßa få tankar, alstrade på dödsbädden, med
blicken fästad på allas wårt slutliga mål, afbildade
sant det lugn, den stilla frid, som höfwes en
stor själ, färdig att öfwerflytta till ett bättre land.
Den del af sorgmusiken, som ägde en annan
författare, tycktes deremot wara skapad efter den
regel, att en ny idee icke låter förena sig med ett
gammalt minne, och lyckligast hade det derföre
warit, om den nu uteslutna delen af Directör
Crusells "sists suck", hade fått intaga den tillfälliga
sorgmarschens ställe. Men Åhöraren – wi
mena icke den talande, utan hörande delen af
Contcertens publik – lemnades icke länge i saknad
af bewisen på ett werkligt skapande snilles magt,
ty Reißigers herrliga Ouverture till Melodramen
Yelva följde. Wißerligen förlorade den betydligt
på dess arrangerande för blott blåsinstrumenter,
men wäl exequerad, med iakttagande af en skarp
nyancering, lemnade den all den njutning man
kan önska sig af en composition, utförd af andre
instrumenter än de, för hwilka den blifwit tänkt
och skrifwen. En Duett utur Norma af
Bellini, arrangerad för 2:ne Clarinetter, efterträdde
Yelvas Ouverture. Man bör icke hysa för stora
pretentioner på en musiker’, som genom en högst
otillräcklig aflöning, twingas att wända sin
omsorg, mera på att skaffa sig dagligt bröd, än
werklig musikalisk bildning, och man måste således
wara nöjd, då man wid en Concert, sådan
som denna, får höra Solopartierne utförda
techniskt riktigt. Herr Rosén, som exequerade ena
Solopartiet, realiserade likwäl större förhoppningar,
ty hans föredrag wittnade om känsla och
urskiljning, men likwäl gjorde denna composition ej
den effekt den förtjenar, af det enkla skäl, att
Instrumentet aldrig kan uttrycka detsamma som
menniskorösten. Men det lärer icke wara så noga,
om en composition förlorar på dess öfwerflyttning
från ett fält till ett annat, blott man kan
uppsätta en rik och talande repertoire.

Hymnen af Belcke, som i ordningen härefter
följde, är en composition i ren och ädel stil,
men ty wärr återgafs den helt och hållet färglöst
och hwad som wärre war, ojemnt och med allt för
märkbar detonering. Om detta war följd af en
mindre wårdad inöfning, eller af trötthet hos
sångarne som redan öfwer en halftimma warit
occuperade wid sina instrumenter, lemna wi
derhän. Bättre gick Chören af Crusell, som ock är
wida lättare och derwid deßutom Sången
understöddes af accompagnementet.

Potpourrierna ur Meyerbeer’s Robert le
Diable
, omkristnad till Robert af Normandie,
och Herolds Zampa woro att likna wid målningar,
från hwilka en härjande hand bortrifwit det ena
stycket här, det andra der, och sedermera utstrött
bitarne så, att till exempel en del af ett hus blifwit
liggande i toppen af ett träd o. s. w. Så
beskaffade rån kunna likwäl hwarken förbjudas eller
straffas, och man måste således låta sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:48:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/corren/0003.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free