| 1 |
Min wän! Tusen tacksägelser för din wänskapliga skrifwelse. Den wisar mig. att du ej glömt din gamla Upsalakamrat, hwilket fägnar mig mycket. Den wifar mig äfwen något, som fägnar mig ännu mera, nemligen att du i friskt minne behållit wår ungdomsmaxim: mannen bör, likt den planet han bebor, hafwa en dubbel rörelse, en allmän och en enskilt, en omkring solen och en omkring sin egen axel. Sedan du först ordat om dina husliga angelägenheter, din familj och dina skördar, rycker du in på det offentligas område. Geijers Litteratur-Blad har wäckt din uppmärksamhet och isynnerhet hans yttrande, att periodiska pressen är tredje "statsmakten." Du gör mig den oförtjenta äran, att äfwen wilja höra min mening om saken; du framställer trenre frågor: "hwad äro tidningarna, hwad duga de till, hwad äro publicisterna?" På dessa enkla, ja nästan menlösa spörsmål will jag försöka att swara, med särskildt fästadt afseende på periodiska pressen inom wårt eget fädernesland. Men först nödgas jag utbedja mig ditt wänskapliga undseende för ofullständigheten af mina åsigter, för deras outwecklade skick och äfwen för deras oskick d. w. s. den form och den drägt i hwilken de framträda.
På din första fråga will jag lemna dig tre swar. Tidningarna äro det mögel, som öfwerdragit wåra föråldrade statsformer, mögel, som vittnar om en börjande upplösningsprocess och väcker wårt bekymmer. Tidningarna äro smärre kanaler, ledda ur frihetens och wetandets stora floder, för att wattna och göra fruktbara de aflägse fält, som dittills legat öde; dem fattigom skall warda predikadt evangelium, äfwen ett politiskt. Tidningarna äro tornerplatser, der dagens stridiga intressen, som tillika äro seklets, bryta sina lansar; och wi, tidens barn, åskåda striden med bäfwan och förhoppningar
Emellan dessa swar kan du wälja, om så behagas. Jag, för min del, låter dem alla gälla på samma gång, så paradoxt än detta må synas Det enda, som ligger i publiciteten, torde wara ett nödwändigt willkor, hwarförutan det myckna goda, som den onekligen innebär, ej kan framträda och skaffa sig plats i wår sublunariska werld. De ädla metallerna måste ju försättas med oädla, innan de duga till mynt.
Frågan, hwad tidningarna i allmänhet duga till, synes mig wara beswarad, då man sagt, hwad de äro. Men åt oss Swenskar hafwa de medfört en egen, oförgätlig fördel, först påpekad af afledne riksdagsmannen Nils Månszon från Skumparp. Då denne, wid riksdagen 1830 med wärma och framgång talade till den periodiska pressens förswar, yttrade han bland annat: "utan tidningarna skulle wi aldrig erhållit kännedom om wår store Konungs bragder, och således aldrig hafwa fallit på den tanken, att kalla honom till thronföljare.,, Detta bewis för tidningarnas nytta, hwilket wi kunna kalla det Skumparpska, har jag wid flera tillfällen anwändt, då jag om pressens wärde ordwäxlat med pressens antagonister. Och de förstummades alltid och blefwo liksom flata. Sådan är sanningens makt äfwen öfwer förhärdade sinnen.
Kinkigare blir att säga, hwad Publicisterna egentligen äro för folk. Ett wisst inflytande måste man nödwändigt tillerkänna dem, såsom ledamöter af en korporation, den Professor Geijer, mot hwars domar allt jäf är omöjligt, hedrat med namn af tredje Statsmakten. Men hwarpå beror egentligen detta inflytande? På ett öfwermått af dygd? Ånej! Wi äga ej tillstånd, att tänka oss dygden under annan skepnad än christelig, med korset på skuldran och törnekronan kring hufwudet. Såsom sådan försakar hon allt jordens goda, emot fullgiltiga inwisningar på medborgarelott i himmelen Hennes walspråk är: "att wara gudelig och låta sig nöja, är winning nog." Publicisten deremet låter sig aldrig nöja. Det närwarande tyckes honom aldrig godt nog och han ropar alltjemt på ett bättre. Af öfwerflöd på dygd lärer således hans inflytande ej härleda sig. Han skulle till och med kunnna wara motsatsen af dygdig, och ändå förswara sin befogenhet, att föra dygdens talan, med det utropet: "har icke Gud låtit ett af de förnämsta snygghetsmedlen wexa på det osnyggaste djurets rygg!" — och derwid taga alla borstbindare i werlden till wittnen på sanningen af sin sats.
Ej heller har jag upptäckt någon guldgrufwa af lärdom, då jag med slagrutan i hand sökt att bespeja Publicistnaturens område. En lärd och en Publicist äro snart sagdt, antipoder. Den förre utbildar merändels ett af sina anlag på de öfrigas bekostnad. Om själen i allmänhet kan liknas wid ett skåp med flere lådor, af hwilka der ligger litet i hwarje, så kan äfwen en lärd mans själ liknas wid ett skåp, med den skilnaden likwäl, att alla lådorna äro tomma, en enda undantagen, men denna aldeles fullproppad t. ex. med Mathematik. Den lärde är således ensidig och grundlig och sysselsätter sig med ett. Publicisten åter, som måste blanda sig i allt, är mångsidig och ytlig. Han tillegnar sig wetandets gebiet ungefär på samma sätt, som Dido tillegnade sig Chartagos, d. w. s. han skär sitt snilles oxhud i så smala remmar, som möjligt, för att åtminstone kunna kringspänna det fält, som han ej mäktar betäcka.
Låter man undersökningen fortgå på samma sätt, så finner man snart, att Publicisternas inflytelse beror på helt annat, än personlig öfwerlägsenhet, ware sig åt hwilket håll som helst. Men dagen behöfwer dem, mängden behöfwer dem och i detta behof ligger fröet till deras magt.
Då jag nedskrifwit föregående rader, i hwilka jag antydt, icke hwad en Publicist är, utan snarare, hwad han icke är. inträdde en af mina wänner i rummet Samtalet föll naturligtwis på de sednaste händelserna i Stockholm. De känner, att jag lätt tar hetta. Så gick det mig
| 2 |
Ur dessa ord, sagda till warning, hemtade jag all den upplysning, som jag för tillfället behövde. Som en blixt flög mig den tanken genom hufwudet, att en Publicist egentligen är en menniska, som bör akta sig.
Hwad måste han då akta sig för?
Till en början måste han akta sig för att synda mot den läsande allmänhetens, eller, såsom den under pågående prenumaration helst kallas, den wördade allmänhetens reglor för skriftställare, reglor, som rätt förstådda, utan twifwel förena axiomets bindande evidens med postulatets enkelhet.
Den första af dessa reglor lyder så här: "Du skall yttra dig på ett sätt, som wittnar om bildning". Låtom oss tillse, hwad denna föreskrift kan hafwa att innebära.
För det första innebär den ett förbud emot allt owett. Det förstås af sig sjelf, att jag här ej tager detta ord i samma bemärkelse som Thorild, hwilken någonstädes yttrar, att wett; så sagdt, att det träffar, kallas i Swerige för owett. Wore denna betydelse af ordet den riktiga, så synes mig, som skulle ingen skriftställare kunna nog mycket bemöda sig att wara owettig. Men dels är Thorilds definition icke riktig, dels gifwas fall, i hwilka, äfwen om den wore riktig, klokheten bjuder Publicisten, att blott med sparsamhet begagna sig af owett. Föreställom oss för några ögonblick en Publicist i landsorten; föreställom oss widare, att i bemälte landsort finnes ett Consistorium, att bemälte Consistorium gör en gräslig mängd dumheter, och ändtligen att bemälte Publicist i sin tidning refererar och kriticerar bemälte dumheter. Då ligger för en dag, att Publicisten, snart sagt, lewer på Consistorii dumheter. De utgöra, så till sägandes, hans wisthus, hans källare, hans garderob. Wore det nu klokt af Publicisten, att wara för owettig på Consistorium? Wiszerligen icke! Han måste, om han är förståndig, resonera så här: Är jag för owettig på Consistorium, så kan Consistorium bli förargadt; blir Consistorium förargadt; så kan det i förargelsen låta bli att göra dumheter — — och hwad tusan skulle jag sedan lefwa af?
För det andra innebär regeln en befallning att bruka förmaksmäsziga uttryck, men inga andra; och bryter någon deremot, wore det blott en enda gång, anser jag honom förlorad. Förgäfwes skall han till sin ursäkt åberopa Guds åt menniskornas stamfader gifna privilegium att nämna hwar sak wid sitt namn. Förgäfwes skall han demonstrera, att tankar, som rusta sig till fejd, behöfwa ridstöflar, men icke dansskor. Förgäfwes skall han anföra respektabla och respekterade mäns exempel, såsom Luthers. Förgäfwes skall han ropa: "Sybariter! er ömtålighet härflyter ej ur sedlighet, men ur brist derpå. Weten, att en frisk hand kan krammas, men en swullen icke ens widröras utan smärta. Weten, Sybariter! att om I fortlöpen på samma wäg, som hittills, skolen I slutligen ej wåga nämna ert eget hår; ty håret sammanhänger med hufwudet, hufwudet med halsen, halsen med ryggen, och ryggen med något, som icke får nämnas." Kort sagdt, karlen må kämpa aldrig så käckt, han förlorar ändå processen, och detta med rätta. Hwarför wille han ej motswara en bildad allmänhets anspråk? Hwarför kunde Han ej nyttja benkläder i stället för byxor och wisa sin civilisation?
Tro icke, min Wän! att mitt skämt åsyftar ett förswar för grofheten och pöbelspråket. Långt derifrån. Men jag påstår att undwikandet af låga talesätt endast är hyckleri, så länge en låg sinnesstämning ännu anfäktar den talande. Bedjom Gud bewara oss för en låg sinnesstämning och det låga språket skall falla bort af sig sjelf.
Den läsande allmänhetens andra regel, hwaremot publicisten må akta sig att synda, lyder så här: "du skall hålla dig till sak, och icke till person." Tages denna regel i sin strängaste mening, måste man gissla tjufnaden och låta tjufwen gå. Det förra faller sig nog swårt, det sednare nog hårdt. Wi måste derföre förklara regeln på ett sådant sätt, att tillämpningen deraf ej warder omöjlig i den konkreta werld, hwars innebyggare wi äro. Månne regeln i sjelfwa werket innebär någon annan befallning än den, att strängt skilja mellan mannens offentliga handlingar och hans enskildta? Månne den innebär något annat förbud än det, att ej öfwerskrida familjlifwets helgade tröskel? Jag, för min del, beswarar dessa frågor med nej.
Ännu ett tredje anspråk från allmänhetens sida, men hwilket hon likwäl är för blygsam att uttala som regel, torde äfwen böra tagas i betraktande. Hwarje läsare will i en tidning se sina egna åsigter uppträda, men naturligtwis i förskönade och förklarade skepnader. Pehr will se en idealiserad Pehr, Pål en idealiserad Pål. Sak samma gäller om Anders. Men som detta allsicke låter sig werkställas, får publicisten nöja sig med det ena partiets gunst och försaka de öfrigas. Endast en halfgud kan göra alla till wiljes, t. ex. Högstsalig Hans Majestät Konung Carl den Trettonde, glorwördigst i åminnelse, hwilken wann en seger wid Hogland, hwarmed begge de krigande nationerna funno sig så belåtna, att Swenskarna skjöto te Deum i Stockholm och Ryszarna i Pettersburg.
Men icke blott för allmänheten måste Publicisten akta sig; ty i motsatt fall mistar tidningen sina prenumeranter. Han måste äfwen akta sig för Hof-Canzleren; ty i motsatt fall mista prennmeranterna sin tidning.
Denne Zeus — jag menar Hof-Canzleren — sitter på Olympens spets — jag menar konseljtaburetten — med twenne blixtar i sin hand — jag menar åtal och indragning.
Åtal nu för tiden röra mest Majestätsbrott och ingen kan wara säker att slippa, icke en gång jag, som är en swärmande Rojalist. Du mins, att wi i Upsala studerade Montesquieu tillsammans. Du mins äfwen, att wi under läsningen meddelade hwarandra wåra tankar. Begge erkände wi, att Konungar äro ett godt; men derutöfver — hwilken skilnad i wåra åsigter! jag påstod, att af det goda man aldrig kan få för mycket och önskade, mina ögon måtte skåda den dag, då hwar menniska wore en Konung. Du, mindre sanguinisk och med måttligare anspråk önskade blott, att se den dag, då hwar Konung wore en menniska. Och likwäl fruktar jag, som ännu är samma swärmande Rojalist, hwar timma och stund, att anklagas för Majestätsbrott. Ty häromdagen skref jag ett bref, der jag bland annat yttrade, att örnen är en roffogel. Kommer detta bref för wederbörandes ögon, så följer sannolikt en högmålsprocess och mina öron bereda sig redan, att inför Rådhusrätten läskas med följande nektariska framställning:
"Den anklagade har kallat örnen en roffogel, följaktligen har han smädat örnen. Nu är örnen foglarnas Konung; följaktligen har den anklagade smädat en Konung. Men den som
| 3 |
Wisserligen är denna Syllogism något kmäswag, dock icke en hårsmån swagare än den, som anwändes emot Assessor Crusenstolpe. Om jag, i händelse åtal göres, blir fälld eller frikänd, wet Gud allena. Dock hoppas jag det sednare; ty Östergöthlands domare — jag säger detta med stolthet — äro icke så oberoende af lagen, som Stockholms åklagare af logiken.
Att någon skriftställare med wett och wilja begår ett Majestätsbrott, synes mig wara otänkbart. Han bör af regeringsformen känna, att, äfwen om Konungen skulle personligen hafwa felat, det blott är rådgifwarepersonalen, som bör drabbas af klandret. Och detta swenska grundlagsbud står ju desstom i sådan enklang med hela wår uppfostran, att det förefaller oss som en gammal barndomsbekant, då wi, wid mognare ålder, träffa det i regeringsformen. När t. ex. en skolgosse oqwädar en bonde eller kastar snöbållar på hans skinnpels, icke är det tungan eller handen, som blifwa straffade; utan stjerten, den till brottet aldeles oskyldiga stjerten, får betala kalaset. Emellertid torde det i dessa förbistrade tider, då Konung och konselj betyda detsamma, wara nästan omöjligt att nndgå Majestätsbrott, och Publicisten måste akta sig, akta sig, akta sig.
Den andra blixten i HofCanzlerens hand heter — indragning.
Du har ofta och med skäl hört sägas, att wåra grundlagar behöfwa lagas i grund och indragningsmakten indragas. Will du göra förtrolig bekantskap med den sednare, så läs "Skildringar ur det inre af dagens Historia" der hon blifwit porträterad med en mästares hand. Du skall finna henne både ömklig och löjlig. Jag, för min del, kan knapt tänka på indragningsmakten, utan att gråta med det ena ögat och skratta med det andra. Men till dess hon faller och faller på sin synd, måste Publicisten akta sig för henne, och är han ett kräk, så går det af sig sjelf och han behöfwer ej anstränga sig alls.
Slutligen måste Publicisten akta sig för att akta sig så, att någon märker, att han aktar sig. Han måste förstå, att med ledighet swänga sig bland de swårigheter, af hwilka han omgifwes, lik en flicka, som dansar på ägg med raska steg, med smidig fot, och utan att krossa ett enda.
Så, min Wän! står det ungfär till med tredje statsmagten och dess representanter.
Sedan nu korrespondensen oss emellan börjat, önskar jag, att missgynnande omständigheter ej måtte för hastigt föranleda dess afbrott. Jag har mycket att meddela dig, till och med åtskilligt om min egen wärda person. För denna gången må det wara nog, om jag säger dig, att wederbörande hafwa, under den sednare perioden af mitt lif, haft all möda ospard, för att få mig smal och mager, som ett utropstecken efter "Gif oss wårt dagliga bröd!" Men de hafwa ej lyckats, jag har twertom gjort dem den förargelsen, att blifwa trind och fet, som ett o i "O Gud! wi lofwe dig!"
Lef wäl, min wän! och helsa hjertligt till hustru och barn.
