Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppen framför betraktaren, var alltjämt folktom och
tyst.
— Ingenting, sade George efter en stunds väntan.
— Säger ni detsamma om femton minuter, följer
jag er tryggt till hotellet.
— Ni menar således, att de inte släppt taget
ännu.
— Jag menar det, svarade Jim Cox på sitt
torra sätt.
George hade en invändning på tungan, men
sväljde den, ty ett svagt ljussken glimmade just till
bortom kröken.
— Där ha vi gossarna, sade Cox.
Skenet tilltog och belyste ett stycke husvägg,
mot hvars ljusare bakgrund några fantastiska skuggor
otydligt aftecknade sig. En trupp karlar svängde
rundt kröken, och trots afståndet urskilde George
några mindre, blänkande föremål, hvilka angåfvo
uniformer och vapen. Truppen kom brådskande
utför gatan och stannade vid hotellet. Utan att de
bultat eller ropat öppnades porten, och ett kort
samtal fördes med någon, som höll sig i skuggan.
— Det kanske inte var så galet att göra den
här lilla afstickaren, sade Jim Cox och skrattade tyst.
— Den skurken Naguiera, mumlade George halft
för sig.
— Är det med honom ni har ouppgjorda affärer?
frågade Jim Cox, hvilkens goda öron och snabba
uppfattningsförmåga ej läto något undgå sig.
— Jaså, jag tänkte högt? Nåväl, jag kom från
ett besök eller en audiens — kalla det hvad ni vill —
hos karlen. Han fordrade något, och jag svarade
nej. Följden var ett öfverfall. Jag medger, att de
äro raska i vändningarna här nere. Men jag kunde
aldrig tro, att man vågade behandla en amerikansk
medborgare så nonchalant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
