Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då blundade jag med ena ögat, tills jag fick
anledning att öppna bägge igen.
Under tiden trängde vi längre och längre in i
bergen. På ett par ställen hade vi inrättat små
depoter, där vi förvarade våra fynd, som det var
onödigt släpa med oss, då vi ju alltid skulle samma
väg tillbaka. Så en dag arbetade vi oss genom en
urskog, hvars mark troligen ingen hvit människas
fot någonsin beträdt. Dagen förut hade vi trängt
in i ett smalt pass och från en bergspets betraktat
den del, där vi nu störde ormar och moskiter. Vi
hade beräknat, att det skulle taga två, kanske tre
dygn att nå dalens motsatta sida.
När vi slogo läger på kvällen, knotade
mulåsne-drifvarna högt. De hade icke låtit öfvertala sig att
följa oss hvart som helst. Jag frågade dem, om de
voro rädda, och de svarade, att de voro det. De
visste genom hörsägner, att spöken och andra
liknande trefligheter hade sitt tillhåll i en af de
kittelformiga dalarna bland bergen. Hvilken det var,
hade de ej vetat förut, men af alla tecken att döma,
var det just denna. Nu ämnade de vända om och
lämna oss, såvida vi ej följde dem tillbaka. Jag
tyckte, att karlarnas rädsla kommit väl hastigt och
gick dem närmare in på lifvet. Trodde de verkligen
att spöken funnos? Förut hade de ej gjort det, men
nu... De sågo tjurskalliga ut, och jag fick klart
för mig, att de hade ondt i sinnet. Jag upplyste
dem, att jag var en ganska skicklig skytt. De
grinade hånfullt, och den ene sade, att det fanns
spöken, som sköto betydligt bättre än någon lefvande
varelse. Jag lofvade att knäppa den sortens spöken,
ifall de händelsevis visade sig. Karlen, som förde
ordet, menade, att de kunde vara för många. Sedan
tystnade han tvärt, och det var omöjligt att lirka en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
