Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRETTONDE KAPITLET.
GULDSTADEN.
Ja, det var verkligen en stad, Harrison. Det tog
inte mer än ett par timmar att erhålla visshet
därom. På flera hundra år hade säkerligen icke en
människofot beträdt de öfvergifna gatorna. Det var
som att träda in i ett ofantligt tempel, helgadt åt
tystnaden och ensamheten. Det är doktorns och
inte mina ord. Våra fötter sjönko djupt ned i
sammetsmjuk mossa, och inte det minsta ljud förnams,
hur hårdt jag än satte klackarna mot marken.
Öfverallt kring oss hängde klängväxter i tjocka lager
vid murarna, och det var en oväntad lycka, att
en art vattenrika pumpor funnos litet hvarstädes.
Om vi inte hittat dem, skulle doktorn stupat af
utmattning. Nu sörplade han i sig deras saft och
blef rätt pigg igen. Men det var hvarken de eller
min närvaro som höll honom uppe. Det var hans
feberaktiga glädje öfver den storartade och
enastående upptäckten. Och feber hade han mer än som
är nyttigt för en man med en bösskula i kroppen.
Så snart min förvåning öfver hvad jag såg lagt
sig, tog jag vård om honom. I en stad, där allting
var igenvuxet och täckt med fotstjocka lager af
mossa, gräs och örter, mötte det ingen svårighet
att finna en sval och skyddad vrå. Jag bäddade åt
honom i en sal, stor som hela det här hotellet och
hvars ingång vi funno, då doktorn stödde sig mot
en vägg, som gaf vika för hans tyngd. Det var
idel slingerväxter, som hängde ned och dolde en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
