Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sutto i rader, bevakande djupets skatter. Det
utdöda folkets styresmän hade varit kloka nog att
öfverlåta detta värf åt lik. Fruktan och vidskepelse
hade gjort resten. Sedan hade pest eller kanske
olyckliga krig gjort ett slut på stadens makt och
härlighet. Det var svårt att afgöra utan ingående
undersökningar. Glömskan och tystnaden hade tagit
den i besittning, och urskogen hade rest sig utanför
dess murar. Så började mossan gro i springorna,
och när den lämnats ostörd i hundra år, funno
klängväxterna näring i den mjuka mylla, som bildats
däraf. — Hvarför inga träd växte i själfva staden!
— Gatorna och vägarna voro belagda med väldiga
stenblock, hvilka ännu ej hunnit spricka sönder och
lämna plats för rötterna. Det var ett folk med hög
kultur, som en gång bebott staden. Byggnaderna
voro så solidt och omsorgsfullt uppförda, att de
trotsat århundraden. Lämningarna i grafkamrarna
bestyrkte doktorns antagande om de forna
bebyggarnas höga ståndpunkt.
Men allt detta var endast bisaker. Det
viktigaste blef guldet, som fanns öfverallt. Den
ofantliga stenmassa, som användts till stadens samtliga
byggnader, hade brutits på samma ställe. Aztekerna,
som kände guldet och begagnade det till allt möjligt,
kunde icke ha fört dessa väldiga block långa vägar.
Medan jag drifvit omkring och sökt min sjuke vän,
hade han opererat på egen hand. Halft i feber, hade
han krupit under mossan bredvid sig och börjat
undersöka den stenart, hvarpå han låg. Det bruna
mjölliknande stoft, som likt damm föll ned, när
han med hammaren, hvilken han alltid bar på sig,
spräckt en sten, väckte hans nyfikenhet. Doktor
Müller var styf geolog — har jag inte sagt det?
— Nå, det tog ej lång tid, innan han visste, att det
var guld. Då greps han af guldfebern. Han kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
