Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin plats, där han sjönk ned och genast somnade
igen.
George, som begrep, att Jim Cox hade något i
sikte, ämnade just öppna munnen för att framställa
en fråga, men den andra hejdade honom med en
varnande åtbörd.
— Han både hör och ser, hviskade Jim Cox
sakta.
— Hm, men...
— Låtsa inte om någonting! Ät, Harrison!
Tuppen är gammal, men väl stekt, och i brist på
annat duger den. — Som Jim Cox föregick med godt
exempel följde George hans uppmaning.
Måltiden fortsattes under tystnad, och när den
afslutats, beställde Jim Cox kaffe och en butelj
aguardiente[1]. Kaffet befanns vara färdigt och bars
in af en hoptorkad gumma, som misstroget sneglade
på de båda främlingarna.
De båda männen drucko sitt kaffe och rökte
under tystnad.
— Tror ni på aningar, Harrison? frågade Jim
Cox efter en stund.
— Inte alls.
— Hm! — Jim Cox vred sig oroligt på stolen
och när han funderat en stund, reste han sig. —
Jag går ut i stallet och ser på hästarna ett tag till.
George erfor ingen oro, men följeslagarens
villrådighet gjorde honom eftertänksam. Han lutade sig
emellertid mot väggen och tände en ny cigarr. Midt
emot honom sof kyparen, och från rummet bredvid,
ljödo värdshusvärdens snarkningar genom den
halföppna dörren.
Jim Cox kom tillbaka och slog den sofvande
kyparen på axeln. Karlen öppnade alldeles som förut
en gång ena ögat till hälften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
