Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TJUGONDE KAPITLET
EN OFÖRUTSEDD MOTGÅNG.
Posadan i Riofontán skilde sig ej på minsta sätt
från den i Barbastro. Det fanns samma
tilltrampade jordgolf och alldeles samma enkla möbler i
den stora sal, dit George och Jim Cox strax efter
midnatt inträdde. Enda skillnaden var att uppassaren,
som mötte de begge vandrarna, föreföll vaken och
gladlynt. Han hade just ämnat stänga, sedan de
sista gästerna för dagen, ett par långhåriga,
mörkhyade mulåsnedrifvare, aflägsnat sig, då Jim Cox med
knogarna dunkade mot dörren.
— Stig in, señores! ropade uppassaren och
öppnade med ett leende, hvars älskvärdhet kunnat räcka
för ett större antal gäster, än hela värdshuset rymde.
Hans leende blef något mindre inbjudande och litet
mer misstroget, när han såg de begge beväpnade
männen, dammiga och med tydliga spår efter bataljen
i busksnåren, stiga öfver tröskeln.
— Mat, vin, kaffe, tobak, sängar! rekvirerade
Jim Cox.
Uppassarens ansikte återfick sitt ursprungliga
uttryck, innan Jim Cox talat slut. Som han besatt
den människokännedom, en man i hans ställning bör
äga, tviflade han ej ett ögonblick på de resandes
förmåga att betala, hvadan han skyndade att
efterkomma deras önskningar.
— Flink pojke, sade Jim Cox gillande. — Släng
åt honom ett silfvermynt, Harrison! Sådant kallar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
