Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
er, svarade kapten O’Connor försmädligt. — Hvad är
det ni vill? tillade han därefter barskt.
— Vore det inte bättre, att jag kom ombord?
föreslog Jim Cox inledande.
— Nej, det vore det inte. Har ni något att
säga, så säg det, där ni står! Men låt det gå fort!
— Som ni önskar, kapten. Men det är litet
obekvämt att stå här och skrika, när man...
— Låt bli då, afbröt kapten O’Connor. — Jag
har inte bedt er komma hit.
Jim Cox hade nu klart för sig, att kaptenen
verkligen var ett äkta tjurhufvud, samt att han borde
behandlas synnerligen varsamt.
— Jag vill er ingenting, förklarade den
oefterrättlige sjöbjörnen. — Går ni er väg, skall jag inte
ropa er tillbaka.
— Inte ens om jag medförde färska hälsningar
från mr Harrison?
Kapten O’Connor reste sig i sin fulla längd på
kommandobryggan och visade därvid en kropp lika
fyrkantig som hufvudet.
— Hvad är ni egentligen för en figur? frågade
han misstroget.
— James Cox, landsman och vän...
— Stopp litet! Att ni är landsman hör jag på
uttalet. Men vän... jag undanber mig alla
oförskämdheter! Patrick O’Connor kan berömma sig af
att känna en hel del framstående och bemärkta
personer, bland hvilka flere ha äran att kalla honom
vän. Men att förste, bäste gynnare från landsvägen
hojtar vän, det går väl långt. Var det något mer?
Det goda humör, som var en af de mest
utmärkande egenskaperna hos Jim Cox, höll på att
öfvergifva honom. Men han betvingade sig och med
en älskvärdhet, som endast han förmådde utveckla,
fortfor han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
