Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
rigtigt gläder oss alla att se litet ungdom
upplifva detta gamla döda ställé. Even är så
lycklig och smickrad att la göra er
bekantskap, min kära! — Men se der ha vi den
kära gossen! — Jag trodde, min dyre Even!
du salt inne bland herrarne, men jag mins:
du har icke din onkels vanor. Jag omtalar
för vår lilla vän här, att detta hus är litet
dödt i allmänhet; men när man fått
förstärkning af två unga själar ... kära lilla, förlåt
mig! jag ser att jag glömt min sticka
deruppe –
Och Jakobina, som sökte och sökte,
glömde, huru det var, äfven sig sjelf deruppe.
Löjtnant Even var mycket lik sin far, men
med ett mera spirituell uttryck. Han hade
dessutom gullgult lockigt hår, ett par blygt
rodnande skuggningar på öfverläppen, en fin
fruntimmers-profil och ögon, som voro en
sämre upplaga af hans onkels, samt kunde i det
hela vara rätt passabel. För öfrigt förstod
han — efter hvad jag snart erfor — att med
smak säga åtskilliga saker, som icke alltid
m$d smak låta sig sägas, ty efter en vandring
genom Kristianias alla högre kretsar och de
ffàrrska skönheternas blomsterfält, magert nog
åftèr hvad han påstod, försummade han ej att
frikostigt öfverströ min egen person med
vackra komplimanger, som för tillfället just icke
misshagade mig.
: Dock blef jag rätt glad, då jag fick se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
