Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
kände med mig att jag måste svara; men ack!
hvad skulle jag svara?
Ën outsäglig ängslan kom öfver mig. Jag
steg hastigt upp, ställde mig i dörrn för att
låta vinden gvalka mina brinnande kinder, men
det hjelpte ej. De stridiga sinnesrörelserne
blefvo mig öfvermäktige och jag brast ut i
flödande tårar.
"Stackars barn!" — yttrade ban och kom
till mig. "Stackars barn! torka dina tårar
och var glad igen. Du skall aldrig —
aldrig mer behöfva gråta för min skull."
Det låg ett så djupt lidande i hans röst,
att mitt hjerta sammanpressades vid de enkla
orden, och då jag vågade en blick på hans
ansigte och såg den dödsbleka smärta, som
der afmålades, blef jag utom mig och
kastade mig nästan medvetslöst i hans famn, slog
armarne kring hans hals och lutade mig mot
hans bröst.
"Hvad skall jag tänka om detta, barn?"
sade han omsider och upplyfte mitt hufvud.
- "Gifve Gud, Olof, att jag sjelf visste det!"
"Agnes, vill du bli min?"
"Fråga mig ej, gode Olof!"
"Herre Gud!" — utropade han bestört.
"Hvad vill du då?"
"Jag vet ej" — svarade jag, lutade mig
mot hans bröst och grät så mitt hjerta
kunde brista.
Han förde mig tyst till soflan, der jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
