Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
löshet, som tyvärr icke hörde till min natur
och, för att säga min tanke rent ut, knappt
till någon adertonårig flickas i våra dagar.
Men för detta säkerligen gagnlösa
sjelfförsvar har jag nu förgätit löjtnant Evens sång;
och det är skada, tv hvarje ny vers
framkallade nytt bifall, snart äfven af mig, som
glömde det lilla ormbettet nästan lika hastigt, som
orden förklingade. Slutversen påminner jag mig
dock, emedan den omförmälda blomsterbojan
der åter var framme och serdeles emedan
sista raderna anslogo mig mest af hela poemet.
Nämnde vers lydde så här:
Må blommorna, som bojan sira,
Yira
Sig äfven in i Nornans spånad!
Må huslig sällhet, utaf Hymen lånad,
Er följa städse lika visst
Som kärleken er följer först och sist!
Att efter detta blomstrande föredrag den
andra marskalkens tarfliga skålar ej skulle
väcka någon furore år begripligt. Dock
gjorde Erik stadigt och hederligt ifrån sig allt
hvad honom ålåg, med undantag endast af
skålen för brudtärnorna, hvilka han, både
förnuftigt och poetiskt, velat likna vid väl tacklade
skepp, som, ined undvikande af klippor och
skär, förde sina passagerare, hvilket betydde
detsamma som det manliga slågtet, in i lye-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
