Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
dast det obevekliga ödet, som böd mig
besin-ningslöst ila åstad till min olyckas bestämmelse.
I stället att gömma mig och min
förödmjukelse i enslighetens djupaste vrå, skyndade
jag ut i den meiiniskohvimlande parken.
In-stinktmessigt valde jag dock den aflägsnaste
gången och mötte ingen förr ån jag,
snafvan-de på en utskjutande rot, vid en krökning af
stigen nästan föll i armarne på kammarjunkare
Zellsings.
"Gud vare lof att ni ej föll, min fru!" —
sade ban. "Men ni ser så förskräckt ut? Stöd
er på min arm och lita på den, liksom på
min vänskap."
Med en smärtsam tanke på huru litet jag
numera hade att lita mig till, svarade jag med
omisskännelig erkänsla för hans deltagande:
"Ja, jag vill lita på er."
"Gör det" — svarade han lifligt. "Det
finns ingen ni tryggare kan lita er till. Och
om allt annat skulle öfverge er . .."
"Jag förstår ej hvad ni menar" — afbröt
jag, förfärad vid tanken derpå alt han
möjligen blickat in i mina busliga förhållanden och
ville göra sig till min förtrogne.
Han insåg ganska väl anledningen till min
sinnesrörelse och svarade, med den
misskända dygdens ädla stolthet: "Förlåt mig min fru!
men jag inbillade mig att min vänskap var
annat än en leksak i er hand. Jag inser milt
misstag. Ni vill icke tillåta mig att egna er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
