Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Wasa i sin enslighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och blicken strålar klar som en sommarsol,
När på sitt Sverige den åldrige herrskaren tänker.
»Du kära fosterland, på din altarrund
Jag oifrat allt hvad himlen mig skänkte i tiden.
Nu är jag trött, i skymmande qvällens stund
Jag längtar blott att få njuta den eviga friden.
Och lugn jag väntar domaren i det blå;
Du, gamla Svea, skall föra min talan deroppe.
Din jord är fri, din tanke är fri också —
Dock hvad är jag% ... en i hafvet försvinnande droppe.
Ett stoft är allt, hvad menniskan vill och kan;
Likväl hur ofta hon glömmer den himmelska gåfvan!
Mig har försynen gjort till sin »underman«,
Men allt det goda, jag verkat, har kommit från ofvan.
Så mången gång blef kronan mig svår och tung;
Ty Svenskens sinne är hårdt som malmen i klippan,
Men stolt jag vara kan som Svea kung,
Ty kärlek växer derur som på bällarne sippan. •
Och gälde det att oifra sitt hjerteblod
För Kung och land, — då gick han med fröjd emotverlden,
Och der man honom stälde, helt lugn han stod
I rök och lågor liksom salamandern på härden:
Och derför kan jag ock på din framtid tro,
Du Svenska jord, mitt ljufvaste minne i döden;
Ty se, det land der sådana männer bo,
Det han ej falla — det skapar sig blidare öden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
