- Project Runeberg -  Dikter /
227

(1860) Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Aldrig anar hon sjelf all den vällukt, hon bär,
Medan rosorna prunka så bjerta:

Så hon visste ej hvarför hon var oss så kär,

B^astän alla hon drog till sitt hjerta.

Och det hjertat var rikfe, och det hjertat var godt
Och så stort, att det famnade verlden.

Och likväl var den ende, den älskade blott
Den, som tände den flammande härden.

Men att dela sin fröjd med en själ, som är arm,
Det är kärlekens hemliga styrka,

Ty den trycker en verld till sin klappande barm
Blott att högre den älskade dyrka.

Hon försvann, som hon kom, — lik en vårdag i nord,
Som med tårar sig gerna vill smycka,

Ty att älska och älskas som hon här på jord
Var för mycket af menniskolycka.

Lik de blommor, som födas att blott för en dag
Emot solen sitt anlete höja,

Så hon föll — ej för ödets förkrossande slag,

Nej, hon kunde på jorden ej dröja.

Hvad är glädje i lifvet och lycka och ro?

Ej en dans öfver rosor allenast;

När i tårarnes perlor de hvälfva sin bro,

Glänsa himmelska strålarne renast.

På dess båge vi vandra vid drömmarnes hand
Under skimret .af flyktade tider,

Och den leder oss bort till den herrliga strand,

Der det blödande hjertat ej lider.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:41:17 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/crndikter/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free