- Project Runeberg -  Dikter /
233

(1860) Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Derfor också vår varmaste kärlek Du fick,

Och Du visste att skatta den gåfvan,

När, en ljungeld, Din tanke bröt fram ur Din blick
Och Ditt ord som en åska derofvan.

O, så tack för allt herrligt och stort, Du oss sagt,
För allt ädelt, Du gjorde och ville!

Hvad är höjden af menniskolycka och makt?

Att som Du ega hjerta och snille.

Då försätter man berg: — med ett ord, med en vink
Man de domnande själarne väcker,

Och i tusende hjertan är tänd i en blink
Denna låga, som tiden ej släcker.

Och den makten, o Fader, den egde Du visst, —
Djupt i klappande bröst vi det känna.

Nu sitt ädlaste smycke vår krona har mist,

Men hur saknadens tårar än bränna,

Skall den tanken dock alltid vår stolthet förbli:

Du är vår! — Nej, du var det i tiden.

När vid grafven vi stå, då är glädjen förbi,

Då är stolthetens timme förliden.

Men så sannt, som Du var som en Fader oss kär,
Vid den grift, der Du stilla skall sofva,

Under vårliga himlen, som vittne oss är,

Vi högtidligt och troget Dig lofva,

Att det arf, Du oss gaf uti lära och lif,

Skall förgäfves ej oss vara gifvet.

O Du ädle, vår ledande sAjerna förblif
På den väg, der vi vandra i lifvet!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:41:17 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/crndikter/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free