Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fädernesgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
FÄDERNEGÅRDEN
gård, denna gamla botaniska »have», med sina gamla
orangerier, nu inrättade till östgötarnas hem, sina
gröna dammar, i hvilka studenterna ibland föllo på
hufvudet och kommo upp, öfverdragna af lemna eller
andmat, såsom något slags dyvattenstritoner. Längre
fram i tiden var den också ett paradis för den
begynnande botanisten på grund af alla de där
förvildade rara växter. Men framför allt var den
lockande med sina långa täta häckar, som bjödo på
de yppersta gömställen. Och nu är all denna poetiska
förtrollning borta och Linnés anda med den!
Det var i alla händelser ljufligare att gå dit när som
helst till hvardags, än att på söndagseftermiddagarna
följa med föräldrarna till stora botaniska trädgården,
där man skulle gå städadt och stilla fram på långa
breda sandgångar, och där det enda roliga var
att se på den lefvande babianen bakom Linnéanum,
som kedjad vid sin påle ryckte de franska bröden ur
händerna på vallfärdande pigor och barn, som skreko
åt fulingen. Stackars babian! Han dog någon gång på
40-talet strådöden, men vardt sig själf till heder
uppstoppad och stod som sådan i en särskild glaslåda
på golfvet i Linnésalen. Vid C. R:s promotion 1857
stod han där ännu. Men efter promotionsmiddagen
i det stora växthuset, under det kaffe och punsch
dracks kring Linnés marmorstod, hade stengolfvet
genom utslagna dryckesvaror blifvit slipprigt:
professor S. råkade halka där och satte sig helt
beskedligt, dock så, att han med ryggen krossade
glaset i f. d. babianens i ett hörn stående låda och
kom att sitta ned »dyret», hvarvid det ohjälpligt
massakrerades.
Ja, detta var fädernegården med dess närmare och
fjärmare grannskap. Är det nu intet vidare att säga
om den? Åjo - utom det, att vi i det följande nog
komma åter till den, är det en sak, som författaren
nästan tvekar att vidröra, men han får väl taga mod
till sig och framföra, hvad han vet. Jo, gården var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
