Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Gammaldags förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 GAMMALDAGS FÖRHÅLLANDEN
perkagaloscherna kommo! Genom dem var han räddad
för sitt återstående lif. - Hos en annan professor
fick man ej komma in och tentera, såvida man ej hade
guttaperkagaloscher i tamburen, hvarom tentator själf
förvissade sig.
Vi anteckna i förbigående till det sagda, att
man i den gamla goda tiden ej hade isskåp,
ej Bolinders spisar i köken, ej symaskiner
och ej strykugnar. Strykloden lades i elden och
stoppades med en tång under stort besvär in i ett
tomt, ihåligt strykjärn. Och nu är det nog af den
arten. Nu till sist om vissa gamla bruk och vanor
i universitetsstaden samt om vissa tjänstgörande
personager, som försvunnit eller reformerats.
Det nämndes nyss, att man var nog lycklig att för
tidräkningen och klockan få en »ny medeltid». Men
»gammal medeltid» var det från urminnes tider inom
Uppsala samhälle i ett särskildt hänseende, nämligen
beträffande den öfverflödiga ringning och klämtning,
som där oupphörligt ägde rum.
Men för att börja från början, måste vi först
göra litet reda för det därvid använda materielet,
klockorna. Domkyrkan i Uppsala har i det norra tornet
fem klockor - det södra upptages af urverket och
dess slagklockor. Af dessa fem är den mäktigaste
»Storklockan», hvilken ger precis samma ton som »le
bourdon de Notre-Dame» i Paris, nämligen djupa fiss
och har en härlig majestätisk klang, när den ringes
ensam. Den därnäst, kallad »Thornan», emedan den
togs i staden Thorn år 1703 af Carl XII, skänktes
till Uppsala domkyrka: dess ton är /i, kvarten öfver
det nämnda fiss. Den tredje, som ej har något namn,
klingar som d en liten ters högre; den fjärde, som ej
heller, oss veterligt har något namn, ljuder som f,
således ännu en liten ters högre; och den femte,
»Bönklockan» kallad, ger a, således en stor ters
högre än den föregående. (Af dessa toner uppkommer
ett starkt dissonerande ackord, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
