Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Uppfostran och skolgång. Småskolan - 9. Hemlif i början af fyratiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 HEMLIF I BÖRJAN AF
FYRATIOTALET
någon musik. Det är dock sant - en märklig konsert
minns han, men han var inte med om den. Det var
Pingstkonserten 1838 under director musices Nordblom,
då Jenny Lind sjöng första gången i Uppsala. Han
befann sig då med föräldrarna i »Engelska parken»
nedanför den nya Carolinasalen och hörde där
några ovanliga klara toner, som snart följdes af
bedöfvande bifallsåskor. Hon blef då genast Geijers
och studenternas favorit. Ja, han minns också, när
Ole Bull var i Uppsala 1842 och studenterna voro galna
i honom. Annars var sådant för honom en sluten värld.
Men det fanns ett hem, där han ibland fick
höra verklig musik: det var i vännen Robert
Schultz’familj. Hans syster Vivi Schultz, sedermera
doktorinnan Thol-lander, var en utmärkt pianist,
och hennes yngre broder Robert var redan nu en säker
spelare, men blef sedan en herre öfver pianot och en
ögonblicklig tolkare af de svåraste uppgifter, som
knappt hade sin like Han ägde ingen fantasiförmåga,
men i all reproduktion visade han sig som en sann
mästare. Hans andre musikkamrat, Gottfrid Wibelius,
var däremot ingen pianist, men rörde sig fritt och
själfständigt på instrumentet, som tidigt lydde hans
älskvärda intentioner. Han var sexton månader äldre
än sin vän C. R., hade också tidigare börjat och var
därför också före vännen, men det var just hans väg,
som den yngre vännen sökte följa.
Hos Schultz’ hörde han för första gången uvertyren
till »Don Juan» för fyra händer, och han greps på
det starkaste af dess inledande »Grave», hvilket,
som bekant, återger kommendör-statyns hemska sång
vid början af slutet i operan: »Gå, brottsling,
unna ro åt de döda!» Där fick han också för första
gången en aning om Beethoven genom ändandet ur hans
A-dur-symfoni, hvars tema han sedan så många gånger
var med om att sjunga som manskvartett med de bekanta
orden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
