Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Uppfostran och skolgång. Småskolan - 10. I Nederskolan: Tertia och Quarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I NEDERSKOLAN: TERTIA OCH QUAHTA 129
Odinslund, med händerna instuckna i öfverrockens
sido-flckor, blicken fäst på marken, underläppen
framskjuten och ögonbrynen starkt sammandragna. På
något afstånd bakom honom kom hans nation under
sång och följde honom för sista gången till hans
bostad vid Carolina rediviva. Här stannade han på
förstutrappan. studenterna slogo en krets omkring
honom, deras ordförande talade djupt rörd. Geijer
stod med armen lutad mot dörrkarmen. Och så talade
han. Det lät som en åska, nästan obegripligt för den,
som ej förut kände stämman - så slungades orden fram,
drifna af den inre rörelsen hos talaren, och denna
gripande rörelse meddelade sig blixtlikt åt alla. Där
fanns ej ett torrt öga. Äfven vi skolpojkar, som
händelsevis blifvit vittnen till detta afsked, voro
rörda, ty vi visste, hvem mannen var, och vi förstodo,
hvad saken gällde.
Det var ett år senare, april 1847, som vi scholares
skulle bringa Geijer vår hyllning, dock ej den
lefvande, utan den döde. Nu kom han på likvagn till
Uppsala för att sänkas ned i dess jord. Men som
Flottsunds bro då reparerades, fördes hans kista in
genom Kungsängstull, där alla de, som ville följa
hans stoft, voro samlade. Främst i tåget kommo vi
skolgossar omkring 300 stycken, så Värmlands nation,
likvagnen, studentsången, som sjöng Geijers »Viken,
tidens flyktiga minnen», de studerande nationerna,
akademistaten samt öfriga kårer och stater -
ett oändligt tåg af stilla sörjande människor,
framskridande under den klaraste vårhimmel, en
tafla af allvar och solljus, som just liknade den
förevigade. När det oändliga tåget förbi Geijers egen
port kommit fram till kyrkogården och kistan sänkts i
jorden, sjöngs i den nedgående solens ljus hans egen
sång till Bottigers ord: »Stilla skuggor breda sig
i kvällen», och femtio skoflar grepos af de närmast
stående värmlänningarna, hvilka med den äldste sonen
i spetsen skottade igen den dyrbara grafven. Därmed
slutar »hans» sista år i nederskolan.
9. - C. R Nyblom. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
