Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Uppfostran och skolgång. Småskolan - 13. Rektorsklassen. Lärarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160 REKTORSKLASSEN.
LÄRARNA
såsom enskild man uppfylld af verklig
välvilja mot alla de goda elementen bland
lärjungarna.
Oss rektorister behandlade han i allt så, som en fader
skulle gjort. Hans ämne var religionsundervisning,
det vill säga teologi efter Norbecks lärobok,
kyrkohistoria efter Anjous framställning samt Nya
testamentet på grekiska, det vill säga ej i sin
helhet, utan ett par evangelier och Pauli bref till
de romare. Norbeck var ingen eggande och inspirerande
bok; men den gaf ibland anledning till diskussion,
då vi sammanträffade hos någon kamrat, t. ex. läran om
nattvarden i de olika kyrkorna, men isynnerhet om så
kallade »Adiafora» eller sådana likgiltiga handlingar,
som ej komma under samvetets dom. Vi stannade i
skilda åsikter i afseende på gränsen, huru långt man
fick gå. Undertecknad som primus fick i uppdrag att
vid nästa morgonlektion å klassens vägnar vädja till
rektor - och naturligtvis gjorde han det. Annerstedt
tog upp saken med verklig ifver och diskussionen
varade en timme, så att teologien den gången ej fick
mera på sin lott än halfva lektionstiden, till en viss
belåtenhet för kamraterna. - En annan gång hade en
af lärarna, en kunnig, men högfärdig gammal pedant,
förgått sig mot en af våra mest afhållna kamrater,
Gustaf S., medan vi arbetade oss fram i Schillers
»Geschichte des 30-jährigen Krieges», och utan
ringaste anledning hade han kallat fram kamraten
och gifvit honom en sådan örfil, att han ramlade mot
bänken. Orättvisan var skriande, utom det opassande i
att bära hand på en rektorist! Vi voro färdiga att
göra uppror och kräfva hämnd. Emellertid segrade
den förfördelades mening, att vi skulle vädja till
rektor. Den antogs. Följande morgon fick primus åter
uppträda. Med en af undertryckt harm darrande stämma
fullgjorde han sitt uppdrag, och rektor mottog med
ett ädelmod och en sympati, som nådde sin höjdpunkt,
då han rörd tackade oss, att vi lagt saken i hans
händer. Han skulle själf ombestyra, att sådana
öfverilningar ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
