Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. »Rektorist-republiken»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»REKTORIST-REPUBLIKEN» 201
kom, till den nya tenorens förtviflan; dessutom
började vi lära känna samme kompositörs »Gluntar»
genom afskrifter, hvarvid den första sologlunt,
som står sist i samlingen: »Ack, hvad vårt lif
är eländigt!», föll på G. R:s partage, emedan den
låg för hans röst, som om den varit skrifven för
honom. Detsamma gällde alla de andra.
Ännu återstår att i korthet beröra ett och annat
af vårt föreningslif. Till musikminnena hör
äfven att vi en gång under 1849 höllo en formlig
konsert i bönsalen, allt med rektors tillstånd,
därvid utförde några enkla körer och nyinöfvade
kvartetter och trios, hvarvid åhörarna voro dels
våra egna kamrater, dels inbjudna af nederskolans
gossar. Den ende lärare, som gjorde oss den äran, var
rektor. Allt gick bra. Ända till dess vi kommo till
ett stycke, som vann åhörarnes bifall till den grad,
att de utbröto i starka applåder. Detta behagade ej
vår stränge mentor. Han reste sig och gaf oss alla
en skarp tillrättavisning för det otillbörliga att
begagna så världsliga uttrycksmedel för bifall på ett
sådant rum. Vi afslöto genast nöjet, lät vaktmästaren
släcka lamporna och tågade af samt uppstämde utanför
»Marstrands» portar Johan Nyboms Rektoristsång: »Upp
genom luften bort öfver hafven» (egentligen början
till Vindarnas sång i Atterboms »Lycksalighetens ö»,
begagnad af skalden Nybom för den hurtiga musikens
skull). Där hette det på slutet:
»Bröder, hur härligt ett fostbrödralif, slutet för
hat, för pedanter och kif!»
Detta var ju egentligen uppstudsighet, men rektor
var förståndig, låtsade ingenting höra och gjorde
ej väsen af saken, något, som vi unga med tacksamhet
senterade och funno nobelt af mannen l . . .
Här har förut omtalats, huru vi redan före vår
förenings födelse spelade teater eller »höllo spex»,
som det sedan på Uppsala-jargonen hette och heter än
i dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
