- Project Runeberg -  En sjuttioårings minnen /
I:224

(1908) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

224 EPILOG

Så långt hade man varit förut, men där vidtog »terra
incognita». Emellertid gick vandringen friskt nog,
ibland under sång, så att de ungefär vid tolftiden
voro framme vid Vattholma bruk, dit man från Uppsala
räknade två mil. De hade i alla händelser gjort sig
förtjänta af en liten frukostrisp, som intogs på det
enkla, men hyggliga värdshuset. Under frukosten fick
man en idé: »tänk, om vi under vägen skulle titta
in på det urgamla herresätet Salsta, som ligger vid
sidan af stora vägen, och dit vi ha ett godt stycke
än att gå!» Sagdt och gjordt.

De voro framme ungefär kl. 3 och stodo beundrande
inför det gamla ståtliga slottet, som anlades 1675
åt den berömde hjälten Nils Bielke af Nikodemus
Tessin. De mottogos af en hofmästare, som meddelade
dem, att enkegrefvinnan Brahe för tillfället vistades
där, men detta skulle ej hindra att »herrar studenter»
skulle få bese slottet. Han bad dem blott att lämna
väskor och käppar i den ståtliga inträdeshallen,
hvarpå han beredvilligt förde dem omkring i
slottsgemaken och visade dem alla de gamla och nya
porträtt och märkvärdigheter, af hvilka en mängd
påminde om aflidne grefve Magnus Brahe och hans höge
beskyddare och vän, konung Carl XIV Johan.

Då de sett allt och »salat» ihop en liten
vedergällning åt slottstjänaren, märkte de, hvilket
förträffligt sångrum den nämnda hallen var, och
frågade blygsamt, om det skulle gå an att försöka en
sång i det vackra rummet. - »Jo, det går visst an!» -
Och alldeles som på en vanlig serenad klämde de till
med Carl Maria von Webers klingande: »Hvad blixt
ur sköldmöns blickar!», och det lät riktigt bra,
tack vare rummet. Midt i andra strofen öppnades
döbattangerna, och ut trädde helt oväntadt ingen
mindre än slottsfrun själf, enkegrefvinnan Aurora
Brahe, omgifven af två unga fröknar Koskull, som
de kände igen från Uppsala. Sångarna bugade sig
vördsammast, fingo tack för sången

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:41:18 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/crnminne/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free