Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Två flammor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ FLAMMOR
37
fredagsförmiddagen. Det var ej annan råd än att
svara ja. Men den nye adjunkten ville inte läsa upp
en tryckt predikan, utan skulle själf skrifva. Han
kände tre postillor från hemmet och skolan, nämligen
gamle Ekmanssons, Hagbergs och Wallins, så att han
kände till stilen. För resten hade hans första kria
i nedre quarta under Roos (se ofvan!) behandlat ett
bibelspråk: »Den är icke till, som rättfärdig är,
icke en». Han ansåg sig till och med kunna åstadkomma
något lika godt, som Norelius bjöd på första gången
C. R. hörde honom, då ämnet var: »Den rolighet,
som står guds barn åter». Nu var uppgiften att tala
om »Den döfstumme», hvilket nog icke var lätt för
en ovan. Men sagdt och gjordt! Predikan försiggick
tionde söndagen efter trefaldighet, kyrkan var full
af folk. Allt gick bra, utom den lilla oturen, att
ena glaset i glasögonen, som han måste begagna för att
kunna läsa i sitt papper, föll ur, då han skulle läsa
»Fader vår» på bönpallen i hörnet af predikstolen. Det
hade ingenting gjort, om ej två bondflickor nedanför
i bänken hade upptäckt saken och under skratt pekat på
tomrummet framför den nye prästens öga. Nåja, det gick
ändå, och hjälpadjunktens lof gick ut bland folket.
Men hvad hör allt detta hit? Jo, på följande
sätt. Det var särskildt en celeber sockenbo, den
bekante Samuel Owen, som bodde på Åkers styckebruk,
hvilken så fäste sig därvid, att han ville göra den
unge mannens bekantskap. Detta skedde. Men därvid
skedde också två saker, nämligen att Owen oupphörligt
titulerade honom »prästmannen», och att denne stackare
vid det besöket blef alldeles blixtrande kär i hans
yngsta dotter, Lisen. Kontrahenterna, så att säga,
voro bägge mellan 18 och 19 år, och för den skull
älskade den manlige kontrahenten alls icke att han
där fått det vedernamnet »prästmannen», som föreföll
honom förlöjligande.
Emellertid var bekantskapen gjord. Man träffades rätt
ofta, man sjöng och spelade piano, man flirtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
