- Project Runeberg -  En sjuttioårings minnen /
II:38

(1908) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Två flammor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

38 TVÄ
FLAMMOR

och dansade och promenerade af hjärtans grund. Så
förflöt hösten. I förbigående sagdt, predikade han
ännu ett par gånger, i midten af november om intet
mer eller mindre än »Förödelsens styggelse», där han
behörigen svaflade sina åhörare och sedan, »på fleres
begäran», i julottan. Men därmed var det slut. Han
hade blifvit allt mera och mera prästkandidat i
Owens ögon, och det måste upphöra, isynnerhet som
föremålet under vintern uppvaktades af en jägmästare,
en löjtnant och en godsägare. Nej, han ville inte
stå som bondkaplan i den kvartetten. Han lade sig
allt mera vinn om att sjunga bra, att dansa hyggligt,
att skrifva vers vid högtidliga tillfällen och mera
än förr vårda sitt yttre.

Vi sammanträffade på alla baler i trakten, isynnerhet
hos hofmarskalken baron Martin von Wahrendorf,
styckebrukets ägare, hvars nöjen vanligen började
kl. 5 e. m. med en extra fin middag och slutade kl. 3
f m. med smörgåsbricka och porter. Det var gudomliga
fester, helt enkelt, och det var ej utan att lille
Calle lyckades »peta» både godsägaren och jägmästaren,
ehuru den sistnämnde alltid hade grön uniform med
guld, när han var bjuden till baronen. Löjtnanten var
den farligaste; men som han också var en »toujours»
karl, som det hette den tiden, höllo vi båda god min
och tillräknade oss båda lika säkert de vänliga ord
och blickar, som Lisen bestod.

Så gingo vintern och våren 1851 under stigande
entusiasm, hvarvid han var en gärna sedd gäst i
Owens villa. Gubben var alltid vänlig och glad,
talade ifrigt med de yngre på sin brutna svenska
och hade sina gifna hufvudintressen, religion och
ångmaskiner. Hans fru, född Strindberg, var den
tredje hustrun i ordningen. Hon var en äldre dam
med värdig hållning och vänligt ansikte. Den yngsta
dottern liknade mest henne. Till familjen hörde också
en äldre dotter och en son, som var bokhållare på
brukskontoret. Till sällskapet i familjen hörde vi
ungkarlar, bland hvilka särskildt märkas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:41:18 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/crnminne/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free