- Project Runeberg -  En sjuttioårings minnen /
II:105

(1908) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Pluggtid. Tentamina. Kamratlif 1854-1855

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PLUGGTID. TENTAMINA. KAMRATLIF
105

himlen. Det kunde inte vara norrsken, ty det
var mulet, och skenet var ej hvitblått, utan
rödflammigt. När de kommo uppför den första långa
backen och skogen upphörde, hade de klart för sig,
att det var vådeld: andra gången detta hände honom
inom ett år! De fingo en osökt anledning att lifligt
piska på hästarna. Innan klockan slagit åtta, voro de
på höjden af Slottsbacken, där de skildes åt, och ej
långt därefter körde han in på gamla gården i hörnet
mellan S:t Pers- och Dragar-brunnsgatorna. Den tre och
ett halft år långa landt-vistelsen var förbi. Plugget
började.

Hela staden var i rörelse, ty det var söndagsafton,
och elden var lös i snickar Holmgrens gård vid
Kungsängsgatan, där i trähuset åt Bredgränd många
studenter bodde. Naturligtvis rusade han dit, ty
far var ej hemma för sprutans skull, och för resten
skulle han där träffa alla människor i staden,
framför allt studenter och bekanta. De första, han
råkade, voro bröderna Floderus, Björn och Manne,
som blifvit husvilla!

I ett halft förstördt hus såg man genom den
förbiända väggen in i ett sköfladt rum en trappa
upp en gammal kakelugn stå kvar oskadd. »Det är vårt
rum,» utbröt Björn. s>Nej, se eldgaffeln står ännu
mellan kakelugnen och väggen!» För att se efter,
om allt var räddadt, klef han på måndagsmorgonen
dit upp på en stege. Intet fanns kvar. Men när han
öppnade kakelugnsluckorna, stod den inresta veden där,
orörd af elden. - »Var det inte det, jag kunde tro!»
ropade Björn: »den var alltid så sur, att man inte
alls kunde få eld på den »

Det hade varit ett ifrigt räddande af saker och
personer från studenternas sida. Särskildt hade
man varit ifrig att »rädda» allt, som tillhörde
änkefriherrinnan von Koskull, främst hennes tre unga
och vackra döttrar, af hvilka den yngsta var sjutton
år, hvilka alla blifvit utjagade ur sin våning af
elden. En gottlänning, som kom med en stor börda
tillhörig dem, fick af en bland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:41:18 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/crnminne/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free