- Project Runeberg -  En sjuttioårings minnen /
II:159

(1908) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Promotion. Sångarfärd. Hällefors 1857

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PROMOTION. SÅNGARFÄRD. HAIJ.KFOKS 1857
159

lof att tonsätta. Han skref då körens ord till en
melodi, som han några år förut upptecknat och kallat
»Aftonro». Många gånger hade han sjungit den för
henne, som nu satt där på läktaren. Vi magistrar
hade goda sångare, ehuru ej många och inga starkare
hasar. Därför sattes kören trestämmig. Widén, Schram
och C R uppe höllo hvar sin stämma. Han kunde ej taga
sina ögon från den enda utom oss tre i kyrkan, som
förut kände sången. Det var pröfvande men det gick
icke så illa. Det klang till och med rätt högtidligt
och stilla ofvanpå den förra starka tonmassan, som
en bönsuck af den ynglingaskara, som nu vigdes till
sanningens tjänst.

Sedan kom middagen i Botaniska trädgårdens stora
växthus. Dit vandrade han med gubben far under armen;
han, som skrifvit de hälsosamma brefven, skulle nu se
»föremålet». Nå ja, gubbe var han ej ännu vid 52 år,
sonen var 25. Han var då en undersätsig, medelålders
man, med mörkt, något gråsprängdt hår och glasögon
med silfverbågar Alla kamrater, som sågo och kände
honom, tyckte, att han nästan såg ut som en professor,
och han liknade rätt mycket Boström. Han invigdes
nu i sista delen af historien om förälskelsen, men
bad att slippa bli presenterad. Vid bordet sutto vi
naturligtvis vid hvarandras sida och hade jämte oss en
af de finska magistrarna. Han var något tystlåten, så
att han generade oss ej Sedan berättade hans kamrater
om honom såsom ett bidrag till hans fosterländska
ståndpunkt, att »han hade laudatur i ryska».

Efter middagen, då trädgården fylldes af folkmassor,
mest damer och studenter, var icke längre »gubben»
hans följeslagare. Å nej, det var den sorgklädda
damen, som han mest vandrade med, hvarvid dock glädjen
synbarligen minskades genom »förklädets» ihärdiga
närvaro Men på balen var det slut med detta tvång Då
han trädde in i stora Carolinasalen, satt hon strax
till höger samman med sin duenna. Nu hade han fullt
tillfälle att taga henne i skärskådande. Hon var verk-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:41:18 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/crnminne/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free