Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Promotion. Sångarfärd. Hällefors 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROMOTION. SÅNGARFÄRD. HÄLLEFORS 1857
167
generallöjtnant i Svenska arméen. Vi tillbragte ett
ljufligt hvilodygn i familjehemmet.
Från Karlstad gick färden med ångare öfver Vänern: vi
voro inbjudna af kammarherre Skjöldebrand på Hellekis
att gästa Kinnekulle. Vi vistades där i två dagar
och gjorde bekantskap med sagoberget, »Möns Gummeri»
(Montgommery är ett normandiskt adelsnamn!). I forna
tider var Gum, numera namn på en obetydlig gård,
hufvudnamnet på jordegendomen och gaf hela bergknallen
sin benämning. Särskildt gjorde vi där bekantskap
med gamle grefve Hamilton på Blomberg, fader till
den snart blifvande landshöfdingen i Uppsala län,
som var gift med Geijers dotter, och hvilka från
midten af nästa årtionde blefvo förtrogna vänner i
hans nystiftade familj.
Därifrån skulle vi nu färdas till Vänersborg. För
att komma dit, måste vi segla öfver halfva Vänern
till Ekholmens station, nordligaste pynten vid
sjön, med Leckö slott upp på stranden. Det var en
vådlig färd. Vi voro fem plus en finsk magister i en
medelstor segelbåt med stor packning samt två man som
skötte seglatsen, nämligen en Leckökarl vid rodret
och storseglet samt en Blekingsskeppare för fock
och klyfvare. Det hade varit hård blåst föregående
dagar. Vi hade därför hög sjö med rätt motvind och
måste göra stora slag utåt den så kallade Dalbosjön,
hvarvid vändningen alltid var kinkig, och blef värre,
ju längre ut vi kommo. Den lilla båten var ibland
alldeles dold af sjöarna, som slogo in och blötte
fötter och bagage. Jonas var sjuk och »ropade Ulrik»,
finnen var rädd och ville vända, båtkarlarna voro
lugna, åtminstone båtens ägare, Leckömannen. Vi
andra fyra öste hela tiden dels med öskar, dels med
våra regnhattar. Färden varade i fem timmar, från
9 till 2, då vi lade till vid Ekholmen, genomvåta,
vi själfva och våra kappsäckar, som måste öppnas
för torkning. Bäst vi stodo där, kom lumpbåten från
Askersund till synes och hälsades af Arpi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
