Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Sista studenttiden. - Sökandets år 1858-1860
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 SISTA STUDENTTIDEN - SÖKANDETS ÅR
1858-1860
några år senare Gustaf Unonius blef »chef». Vi
lyckades samma kväll med segelbåt fortsätta resan
till Singön. En man, som hade något ärende till
Svartklubbens fyr, hvilken ligger på en klippa i
Ålands haf öster om Singön, var villig att taga
oss med. Vinden var god, en jämn sydöst, seglingens
längd ungefär en mil, så att vi kunde vara framme
före midnatt, och kvarter kunde vi alltid få
hos fyrmästaren Alltså: en seglats på hafvet i
julinattens halfskymning! Kan man tänka sig något
mera lockande? Klockan 9 förde vi våra saker ombord,
hängde öfver oss våra filtar, hissade segel, kastade
loss och voro snart ute på hafvet.
»En underbarare segling har jag aldrig varit med om,»
skrifver förf. i en dagbok för det året »Hafvet,
som i den- nattliga belysningen såg hemskt och
hotande ut, rörde sig i långsträckta vågor efter
föregående dagars blåst mot Roslagskustens kala skär
och träffade dessa med döfva slag, hvilkas musik
man ej glömmer. Det var ljud, som ifrån ett lefvande
väsen, som låg och stånkade i hafssvallet. Det var,
som om en oerhörd jätte legat och simmat på rygg
och med entonig orgelbas nunat en melodi för att
hålla sig vid godt mod under natten. Skogen borta
på kuststräckan stod blåsvart och aftecknade sin
sågtandade profil mot de bleka märkena i väster
efter den nedgångna solen, och däröfver lyfte sig
den väldiga himlakupan, ödslig, gråblå, halftöcknig,
för att längst borta i öster sammansmälta med hafvets
mörka yta. Bakom oss syntes långt i fjärran en af
Gäfleångarna med svagt lysande lanterna på förtoppen,
och rätt förut glimmade Svartklubbens fyr såsom vår
ledstjärna på den ensliga färden. Ty enslig var den,
icke en lefvande varelse, icke ett segel. Allting
var ödsligt, halfmörkt, vildt, och det enda, som här
tydde på lif, var båtens gungande rörelse, medvindens
sakta sus i tacklingen och det aldrig hvilande hafvets
djupa suckande orgelton mot klipporna.»
Det var några långa, men märkvärdiga timmar vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
