- Project Runeberg -  En sjuttioårings minnen /
II:221

(1908) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EPILOG 221

ensiska körer. Denna egendomliga utveckling af den
uppsaliensiska studentsången, som grundlades af gamle
Haeffner och fortsattes af Nordblom, Geijer, Tullberg
och Josephson, nådde höjdpunkten af storslagenhet,
skönhet och popularitet med de nu berömda sångerna,
till hvilka jämte några nyare sådana af senare datum
jag längre fram skall återkomma.

Men vi återgå till den »historiska tråden». Nästa
steg i min bekantskap med Gunnar Wennerberg var
en stor konsert å Carolina Rediviva i Uppsala till
förmån för de nödlidande i Lidköping efter en stor
eldsvåda 1848. Bland de uppträdande var Wennerberg,
själf son af den hemsökta staden. Hvad han föredrog
lefver ännu alldeles klart för mitt minne. Han sjöng
några spanska visor, bland hvilka en, »La Cigarrera»,
följt mig genom lifvet.

»De mi notnbre ya el mundo esta lleno y me llarnan
el sol de Madrid»,

börjar den, efter hvad jag sedan inhämtat ur en
samling här i landet utgifna spanska visor med
musik: det var det första och det bästa jag hört
i den genren. Jag visste icke, att »Magistern»
var en verklig solosångare, och jag fann i honom en
perfekt föredragande af karakteristiska visor. Lika
ypperligt sjöng han sin egen sättning till Göthes
»Zigeunerlied» och »Tösa på Svältera», som då
var ny. Men höjdpunkten blef utförandet af ett par
»Gluntar», nämligen »Solnedgång i Eklundshofsskogen»
och »Gluntens flamma», hvarvid den verklige »Glunten»,
Otto Beronius, sjöng basstämman och Eugene Stedingk
ackompagnerade. Det var första och sista gången jag
hörde de genuina personerna utföra de just då af
ryktet bebådade skildringarna ur den tidens sorglösa
studentlif. Intrycket var obeskrifligt. Den enda
af dessa sånger, som då dunstat ut till och med i
skolpojkvärlden, var den sista: »Ack, hvad vårt lif
är eländigt!», som jag och mina kamrater gnolade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:41:18 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/crnminne/0471.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free