Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’222 EPILOG
på bittida och sent, under det yi bara suckade efter
mera. För mig var detta uppslaget till ett, minst
sagdt, fyratioårigt »dundrande kalas», ty så länge
har jag fortfarit, mest bland »Orfei Drängar», att
utföra »Magisterns» parti med många olika basar såsom
»Glunten», och vi sökte alltid utföra dem så, som vi
visste att tonsättaren ville ha dem tolkade. Detta
tolkningssätt, hvartill det nämnda första åhörandet
gaf uppslag, fingo vi appro-beradt vid ett
personligt möte med kompositören och skalden själf
i det nyss antydda sångsällskapet O. D. i februari
1856. Vi hade en afton vår vanliga sammankomst å
Södermanland-Närikes nationssal i Uppsala: den var
då belägen uppe i den gamla Observatorie-byggnaden
vid Svartbäcksgatan. Midt under sång-öfningen,
som leddes af Josephson, inträdde i vårt lag de mest
kärkomna gäster, Gunnar Wennerberg med gamle professor
Israel Hwasser och hans brorson Daniel Hwasser samt
den riktige »Glunten», Otto Beronius. Det blef en
fest utan like. Först och främst fingo vi Wennerberg
inskrifven i vårt album såsom medlem af sällskapet,
och därtill fingo vi höra honom sjunga. Den sång,
med hvilken han starkast grep oss, var folkvisan
om »Per Svinaherde». Så har aldrig någon uppträdt
i den sången, med en enkel, men talande handling,
som lifslefvande visade, huru kungasonen växte upp
ur svinaherdens låga skepelse. Efter det föredömet
har den, som nu berättar detta, sjungit samma visa
mångfaldiga gånger och i olika kretsar - men att
uppnå den gamle sångarens obeskrifliga majestät i
slutstrofens: »Jag är den störste konung, som på
jorden månde gå» var alltid ogörligt. Samma afton
fingo de två, som i sällskapet uppehöllo gluntsången,
af hvilka basen var den härlige sångarehumoristen
Henrik Wennerqvist, stockholmare (t 1879), magistern
jag, föredraga några stycken, hvilka vunno gillande
af mästaren själf. För den tjänstgörande »Magistern»
var den dagen en verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
