Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPILOG 231
klokken», som jag många gånger sjungit, och den
älskvärda duetten »Tidt smiler jeg og vil dog gjgerne
gnede», grefvinnan Agnes Hamiltons (f. Geijer)
favoritsång, i hvilken jag ofta sekunderade, samt de
båda romanserna af Ruckert, den fantastiska »Kaiser
Barba-rossa», som jag en tid svärmade för, liksom
ock för »Blucher», hvars kärft kraftiga tonsättning
jag älskade. De flesta af dessa höra dock numera
till minnets värld. Men det skulle nästan kunna
sägas, att Wennerberg i denna art af äkta lyrik
nådde höjdpunkten med sina allvarliga trior eller
serenadtrior, såsom vi kallade dem. Åtminstone fyllde
de oss, då vi sjöngo dem, med en alldeles säregen,
sällspord njutning, bestående i en känsla af att vi
likasom själfva improviserade dem under utförandet -
så lefvande och obeskrifligt träffande uttryckte de
just hvad vi själfva kände och upplefde. Ingen svensk
skald har i det hänseendet så helt och hållit varit
ungdomsskalden, studentskalden både i lust och nöd,
eller åtminstone den sjungande, i toner svärmande
ynglingaskarans skald som Gunnar Wennerberg. Jag
kan ännu på gamla dagar känna, hvad jag kände på
1850 talet, då jag med förste tenoren Jonas Widén,
den oupphunne rösttjusaren, och någon af de goda
basar vi då hade fick stämma upp någon af dessa
favoritsånger. Och det behöfdes en sådan tenor som
den nyss nämnda, ty ett par af dessa trior gingo upp
till höga c, som Widén tog med den skäraste bröströst
utan minsta ansträngning. Så var förhållandet med den
första af dem, som föll i våra händer: »O, säg mig,
hvar är du, som jag haft så kär?» - alla unga flickors
förtjusning, och i en af de senare, som blef vårt
eget så kallade »lifstycke», nämligen »Minns du den
gången?», som än i dag kan locka fram tårar, bara man
tänker på den - en af de innerligaste svenska sånger
jag känner. För öfrigt är det omöjligt att gradera
de andra fem i detta - jag hade så när jagt - heliga
sjutal. Ty »O, se ej så med tårfylldt öga i nattens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
