Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
KIMLOG
dunkel till mig ner», äfven, åtminstone den tiden,
kallad »Astrsea», kommer de nämnda bra nära, om
också det vågade slutet fordrar stora och säkra
ytterstämmor; äfven »O, hur fridsamt, o, hur stilla»,
den lilla vackra visan om stjärnorna, som ej finnes
intagen bland Wen-nerbergs smådikter, försvarar sin
plats. Den egendomliga sommaridyllen, »Ack, hvilken
härlig dag,hvilka solbeglänsta fält och ängar»,
föredrogs aldrig utan en viss känsla af fridfull
skogsandakt, särskildt med det ur en vallvisa lånade:
»Tulu i skogen!» Och så sist de två serenadstyckena,
»Godnatt, godnatt, min lefnads klara stjärna», som
af alla studentvisor i denna art afgjordt var en af
de allra finaste, endast besegrad af den sista bland
de sju. »Darrande ton», praktsången, som börjar med
hexameter - modern serenad på Homeros’ versslag! -
och slutar i form af en antik körstrof, men båda
klingande af en fullt romantisk berusning, som alltid
hänförde de sjungande ungdomarna. Jag återgifver helt
enkelt mitt intryck; jag har ej hört sången på öfver
trettio år.
Sista gången jag var med och sjöng dessa trior var i
Paris hösten 1891. Jag hade redan som resestipendiat
vistats i Paris några månader, då jag en vacker
hösteftermiddag helt plötsligt i Jardin du Palais
Royal stod inför Gunnar Wennerberg, då stadd
på studieresa för ordnandet af det blifvande
Nationalmuseum och dess samlingar. Hvad som
sammanförde oss, var hans hälsning från en gemensam
väninna, skaldinnan Tekla Knös. Detta gaf för mig
uppslag till många veckors glädje. Naturligtvis
träffade vi ofta tillsammans med de konstnärer,
som då vistades i Paris. Särskildt sammankommo vi
nästan hvarje vecka på en bestämd afton i en stor
ateljé långt bortom Madeleinekyrkan, hvilken annars
likasom betecknade en af det civiliserade Paris’
ändpunkter på den tiden; den låg i ett hus vid Rue
de la Bienfaisance, fem trappor upp, där dåvarande
akademistipendiaten August Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
