Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EPILOG 233
mottog en liten svensk förening, bestående, utom af
värden, af skulptören Frithiof Kjellberg, målaren
löjtnant Gustaf Brandelius och friherre Alexander
Rudbeck, med. doktor John Björken, operasångaren
Oscar Stenham-mar, före detta studentsångare, samt
Gunnar Wennerberg och undertecknad, och kanske
tillfälligtvis någon mera, som jag nu ej erinrar
mig. Vi tre sistnämnda voro sångare, och hvad var
då naturligare än att vi sjöngo dem af triorna, som
kunde åstadkommas. Sten-hammar var tenoren, jag fick
öfvertaga basen, och komponisten sjöng mellanstämman
efter min uppteckning. Jag har ännu i behåll en sådan
lapp med notsystem och stämma utförda i blyerts;
men det märkliga med den lappen är ett på dess andra
sida befintligt porträtt af tonsättaren, sedd från
ryggen, sådan han tedde sig vandrande på Paris’
gator, ur minnet utfördt af Brandelius. Det är den
förr nämnda trion »O, hur fridsamt, o, hur stilla»
som där upptecknats; men förhållandet var det samma
med de andra trior, som vi vågade oss på. Det behöfver
knappast sägas, att sången behagade den lilla krets,
som samlats där i höjden kring den första upplagan
af Malmströms »Bråvallaslag». I den ofantliga dukens
nedre kant låg en stupad kämpe, som var föremål för
allmän bitterhet, emedan den karl, som legat modell
för den, slutade sina seanser med att tillgripa en
bättre rock från konstnären. Ej under, om vi längre
fram på natten, då vi med full hals alle man skränade
»Trummarschen», ägnade den fallne de för en äldre
generation bekanta, lindrigt ändrade orden:
»Fy! - och undan med det liket! Platsen måste sopas
ren» . . .
Därmed ledes min tanke ännu en gång till det, som jag
i denna anspråkslösa uppteckning om Gunnar Wennerberg,
sådan jag minnes honom från min ungdom, började
med och skulle återkomma till, nämligen hans stora
studentkörer. Af allt, hvad han skänkt vårt lands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
