Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Tyskland och Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 TYSKLAND OCH
PARIS
vid Alsterdammen, där han gjorde bekantskap med ett
par söta judinnor, som han sjöng sina visor för. Alla
judarna förundrade sig öfver, att han var så ung och
redan doktor och docent. Middagen var verkligt fin,
men den inleddes, lustigt nog, med »spicken sill»,
som entrée eller kanske rättare »hors d’oeuvre». En
sak minns han, som var oväntad: han skötte sig ganska
ledigt med tyskan. Det hade han nu som behållning af
sitt noggranna studium af språket under det år, då han
var lärare på reallinjen i katedralskolan. Isynnerhet
gick det bra med de unga flickorna. Han minns,
tyvärr, ej hvad familjen hette, och han har sedan
aldrig träffat någon eller hört talas om någon af dem.
Den 27 reste han till Hannover i sällskap med den
utmärkte violinspelaren Édouard d’Aubert i Stockholm,
som han händelsevis träffat i Hamburg. Han var bekant
med denne genom Josephson och hans »Pingstkonserter»
i Uppsala - ett högst angenämt ressällskap! Efter
att ha passerat på färja öfver Elbe, fortsatte vi
på järnväg öfver Liineburgerheden, förföljda af
ett häftigt åskväder, och hunno till det hyggliga
Hannover i så god tid, att vi kunde vara med på
middagen i Rheinischer Hof. D’Aubert, som oaktadt det
förfranskade namnet - egentligen Daubert - var född
tysk, ville gärna ha öl till maten; men det gick inte:
den, som vill dricka öl till maten, får vara så god
och gå ned och sätta sig bland betjäningen, hette det.
På eftermiddagen var det orkesterkonsert i en vacker
trädgård. Dit skulle vi söka oss in,, men kunde,
från det håll vi kommo, ej träffa på ingången! Vi
gingo längs trädgårdsplanket, som räckte i evighet,
och då vi till sist ledsnade, upptäckte vi, att en
spjäla i planket var borta. Där kröpo vi in, hörde
konserten och drucko kaffe och öl - förstås. Men när
vi skulle gå ut, förklarade C. R., att vi måste betala
vår entrée. Däråt skrattade den tyske maestron så,
att han höll på att förgås, men gick in på skämtet
och fick en del glada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
