Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De sista docentåren 1863-1866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 I)K SISTA DOCENTÅHKX
18(53-186(>
på alla sätt, men bortgick helt plötsligt vid
ungefär ett halft års ålder, till vår bittra sorg,
själfva julnatten 1866, just som han började göra
oss glädje. Man kan förstå, huru den nedslagenhet,
som därvid drabbade fadern, skulle verka nedsättande
under det mångdubblade arbete, som med början af det
nya året och hela vårterminen ålåg honom.
Han hade nu börjat sina professorsgöromål under
höstterminen 1864, först och främst föreläsningarna,
af hvilka den oförsökte ungdomen skulle hålla
fyra i veckan. Han hade föresatt sig att börja med
konsthistorien, det ämne, som under föregående tiden
varit nästan alldeles oförsökt. Han gick därvid helt
naturligt i ordning med frågorna och föreläste först
den äldsta orientaliska konsten i Egypten, Assyrien
och så vidare, efter tyskarnas föredöme. Han hade häri
själf gjort föga studier, utom hvad han hunnit inhämta
i Schnaases stora och gedigna arbete, som han inköpt
på bokauktionen efter Bernhard Elis Malmström. Denne
hade sista året börjat föreläsa samma ämne och med
ledning af samma arbete. Föreläsningssalen var den
gamla i Skytteanum, där Malmström läst de flesta
terminer. Åhörareantalet var också ganska stort,
ehuru det aftog framåt jul. Han började redan nu här
i begynnelsen att meddela sina åhörare medels ritning
med krita å taflan någon kunskap om de förekommande
arkitekturformerna - en vana, som han med tiden allt
mera fullkomnade, emedan han var öfvertygad om två
saker: att arkitekturen är grunden för all konst,
och att dess former äro de nödvändigaste att känna
för konsten i alla tider.
Anmälningstimmarna, då åhörare mottogos, föreföllo
honom ibland lustiga nog. De förste, som ringde på,
voro en låghalt värmlänning och en stor klumpig
norrlänning samt en del obekanta gossar, vid hvilkas
åsyn han kände sig både medlidsam och olycklig. Han
började nästan misströsta om sin framtid vid tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
