Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
150 TAFLOR FRÅN SÖDERN OCH ORIENTEN.
sådant slags formation med öppningar såsom den sten, ur
hvilken man säger att Moses tog vattnet. Eget nog fanns
äfven här en kedjebildning af inkrusterade stenar tätt bredvid
raden munnar; alltsammans i sjelfva bergmassan och icke uti
afskiljda stenblock. Framemot aftonen slutade vi äntligen
vandringen bland bergen, i det vår dal stannade emot en vild
öken, som vi nu åter hade att beträda. Men icke allenast
sällskapet af klippor upphörde, äfven den pratsamma bäcken,
som syntes vilja en gång blifva elf, stal sig af fruktan för
den brännande sanden undan, eller rättare han blef af denna
slukad redan på första famnen af sin bädd; han drunknade
redan vid stranden af det haf, våra kamelskepp hade att
besegla. Man må dock icke tro, att den lilla strömfåran
stupade i ett öppet svalg; hon uppsögs såsom af en svamp,
hvilken dock här aldrig mättas.
Efter en timmes marche på sanden stod för våra ögon ett
vidt haf framför oss och der bakom reste sig en bergrygg.
Det var således Röda hafvet och Afrikas berg. Man frågade
Ibrahim, om det var hafvet som syntes och han svarade ja.
Ett ögonblick derefter tviflade dock fransmannen, som
anmärkte, att landet, vi sågo på andra sidan, ej gjorde räta
linier som det borde, i fall det vore vatten som syntes derun-
der. Svensken, envis till sin natur och för öfrigt stödjande sig
på scheikens ord, hvilka här på stället voro små kungsord,
stred för vattnet, äfven sedan, sanningen att säga, han hade
tvifvelsmål på samvetet. Man ville hålla vad och var
något stucken på ömse sidor, då äntligen min reskamrat lät
undfalla sig en stump af ett samtal med sig sjelf: ”besitta,
jag tror att han har rätt”. Ännu några hundra alnar, och
vi inträdde torrskodda i det förmenta hafvet, hvilket var en
dimma, hvari solstrålarne speglat sig. Scheiken hade väl
dock ej låtit bedraga sig af skenet, ty vi upptäckte äfven,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
