Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
luften, som väger skeppund. Man har sagt mig i Europa, att egyptern vid
sådana tillfällen går ned i jorden, i källrar och Gud vet hvart. Men sådana
tilllyktsrum finnas icke. Väl är populationen nu till det mesta inomhus i
byn, och mina grannar af qvinnosidan passa på tillfället att gräla och slåss,
men äfven ute under palmerna, som svigta med sina bördiga kronor, är fullt
af barn, hvilka kifvas med de till middagens vattning hemkommande getterna
och deras herdar om den frukt, som stormen rifvit i otid ned till marken.
En fullväxt qvinna med ett barn på axeln har ock haft ärende till de små
gröna dadlarne, men nu stannat i strid med ovädret och sin klädning. Denna
i Egypten tvenne raka stycken väf, hvarmed tillklipparekonsten ej haft
vidare att sköta, än att göra ett rakt tvärsnitt öfver stycket. De så blifna
tvenne lika delarne fästas tillsammans öfver axlarne och hänga rätt ner i
lugnväder, för öfrigt öppna öfver sidorna, hvilket ej så noga märkes, då
hvartdera stycket är bredt och fållar sig ymnigt. Nu var ej såsom vanligt
frågan att låna en flik från öfriga kroppen, för att skyla näsa, mun och kinder
för en otrogen, nej, vinden ville med våld taga allt som var löst. Qvinnan, med
sina omsorger äfven delade till den lille på axeln, satte allt disponibelt af
händer att fasthålla t. ex. det stycke, som var framtill, och vinden spelade då
med det andra, samt höjde det i hvirflar mot skyn. Så var än ett, än ett
annat stycke, än i ägande rätten, än hos tagande kraften, till dess, såsom var
att förmoda, det öfvernaturliga fullt besegrat en jordens qvinlighet, som
slutligen slog till reträtt och blef frälst i byn.
Sandhvirflar. De uppkomma icke utan att dagen är mycket varm. De måste
vara elektriska, ty de gå fram i lugnväder och der en luftström eller en vind
skulle vara stoppad. Så passerade en dag mot slutet af april en sådan
hvirfvel genom templet på södra sidan af Karnak. I rummmet, der jag satt,
äro bibehållne höga väggar, som gifva hägn för alla vindar, men just der gick
hvirfveln fram från vester åt öster och uppref dammet så, att jag måste med
tillslutna ögon afvakta dess slut, för att se huru mina papper och allt var
öfverhöljdt af jord. Det dam, som hvirfveln upprör, när den är stark, står ett
par hundra alnar rakt uppåt höjden och passerar så fram i sin riktning.
Der ofvan bryter den sig nästan i rät vinkel och stannar efter i lång svans,
såsom röken från toppen af en ångmachinsskorsten, då fartyget gör god
fart, om den rätt uppgående damstoden här kunde föreställa skorstenen.
Sandhvirfvelns riktning är ej alltid i rak linie öfver fältet, men som nyss anmärkts
viker den icke af för terrainhinder. Är vinden stark och hettan äfven Så,
uppröres ett sandmoln, som i svarta hvirflar liknar på afstånd en gräslig
eldsvåda, som ej fullt fått luft. Rundt om hvirfveln lugnt och klart, nu som
vanligt.
Handqvarnar. Såsom i gamla testamentets tid sträfva qvinnorna ännu i
Egypten med att bära vatten och att mala säd. Till denna senare förrättning
hör en sång, som har qvarnens läte till tema och således icke går, såsom
det står tryckt på några våra folkvisor, på sin egen behagliga melodi.
Säkert är, att här qvinnans sång eller hvad man stundom skulle kunna kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
