Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - De hvita gnistorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE HVITA GNISTORNA
19
och högre. Stjärnorna blefvo flera och ljusare, och
långt borta glänste de hvita fjällkammarnas snö som
den fjärrbelägna lustgårdens tinnkransar eller
stålkronorna på de vaktande kerubernas hufvud.
Men mannen och kvinnan dröjde kvar, sörjande
ännu, ännu med ångestslagna och grubbelfangade
tankar. Alla de forna dagarnas skräck och undran
stego åter upp inom dem, åter sökte de i sina
förbleknade minnen. »Hvi skedde detta, hvem tände
den hvita elden?» frågade de hvarandra. »Var
det en gång en ort med gröna träd, en lustgård med
gula frukter, och bodde vi icke där, och gjorde vi
icke synd där, och dref oss icke en man med svärd
därifrån? Eller är vår plåga född med vårt eget lif
och drömmen om den gröna lustgården vår egen
längtans dröm mot något osedt och opröfvadt? Vi
veta det icke mera, och ingen skall veta det, och.
drömmen och längtan vara en enda dunkel gåta, en
enda dunkel förbannelses last från släkte till släkte,
det osälla öde i hvilket en starkare skall hålla sin
hand hårdt tryckt öfver dem.»
Och mannen sprang upp från jorden, där han
satt, och skakade sin hand och ropade: »Räkenskap,
gif räkenskap, du starkare! Gif räkenskap för det
öde, som du befallde I Si, en gammal man, som
mycket lidit, anklagar dig!»
Mot bergen såg han, de fjärran hvita. Och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
