Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - De hvita gnistorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE HVITA GNISTORNA
21
stodo. Och se, våra barn skola verka efter oss!
I samma möda och samma plåga, i samma tunga
längtan och med samma lönliga förhoppning.
Rikare, skönare skola de dana det, vi lämnat dem. Led
efter led, släkte efter släkte — för samma eviga
längtans och oros skull.
Adam, herre, hvad bittrast vi fatt, vardt vårt
rikaste och starkaste. Det som lyfte och bar oss,
det som gaf kraften och viljan. Kraften och viljan
att besegra det bittra. Och efter oss — led efter
led, släkte efter släkte! Kanske skall en gång den
dag rinna upp öfver världen, då för världens längtans
och viljas skull den förlorade lustgårdens ljuflighet,
drömd i våra drömmar, åter skall blomma i daggig
morgonfrid och paradisets stjärnor åter lysa öfver en
ätt utan synd och år utan vedermöda.»
Då sjönko långsamt Adams händer, lyfta i hat,
och hans hufvud föll tungt mot kvinnans skuldra.
Trött, som en slagen, lutade han sig emot henne.
Länge var han tyst, men hans läppar rörde sig, och
till sist stego ifrån dem ord, halfuttalade, underliga,
halft bön, halft förhäfvelse:
»Är du ond eller god — det vet jag icke. Är
du rättfärdighet eller orättfärdig — det vet jag icke.
Men det vet jag, att du icke lämnat mig åt mitt
öde utan en stor och sällsam gåfva och att du räddat
åt människornas barn deras största och ädlaste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
