Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Shah Jahans silfverbro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAH JAHANS SI LF VEKBRO
31
var död, och Jahan var furste. Han hade låtit kalla
henne genom ett sändebud, han, Indiens mäktigaste.
Hon hade blott att lyda, och hon kom.
Hon kom från sina hvita berg och oändliga
skogar till risfalten och bambulundarna kring Yumna.
Hon lämnade sin moder, gråtande i afskedsstundens
farväl, och sina leksystrar, hvilkas vördnadskänslor
för den utvaldas höghet blekte deras deltagande
miskund öfver hennes öde, hon lämnade ekarna i
sin faders park och bergflodens hvita skumringar.
För sista gången böjde sig persikoträdens grenar
ned för att skugga hennes väg. Bakom henne sjönko
palatsets kupoler och allt djupare och djupare, där
hon såg dem genom sidendukarna kring det
förgyllda ryggtornet på shah Jahans hvita elefant,
Kaschmirs eviga is och snöfältens oändliga skimmer.
Och den natt, hon såg det sista stjärnblinkets gröna
återsken slockna däruppe på topparna, drog hon
dukarna igen om sig och snyftade sig till sömns,
vaggad af elefantens långsamma skridt, midt i alla
de mjuka kuddarnas tunga prakt.
Men utanför den yttersta porten till Agras
mur-omgifna palats stod shah Jahan och väntade henne.
Mot de juvelöfverströdda påfagelsviftornas mur stod
han i en hafsgrön, släpande dräkt. Då han tog
hennes hand, när hon steg till marken, tyckte hon,
att han log, och han sade: »Jag har icke glömt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
