Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Shah Jahans silfverbro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 G
LEGENDER OCH BERÄTTELSER
Och än en gång häfde sig hans stackars åldriga
hjärta i hans bröst, och det grät högt i sin fattigdom
i tysta och tårlösa snyftningar:
»Ardjaman Banu, aldrig, aldrig...!»
Som alltför mycket plågade vände han åter bort
sina ögon. Och än en gång hvilade de på landet
under honom — de stora, stilla slätterna och den
tröga, jättelika floden.
Så tyst var allt därborta, så oändligt hvilande i
den gyllne stillheten af afton frid och den fuktmättade
luftens svalka, att de förvirradt brutna ljuden
nedifrån stadens gator, verktygens gnissel, apskriken
och de hvita påfåglarnas rop i palatsets
harems-trädgårdar plötsligt liksom dunstade bort däri, som
slag på en lufttom klocka eller som den overkligt
spröda klangen af glas, som brister. /Likt en
om-hvälfd, förgylld kopparskål, en urhålkad opal, en
ofantlig, utslagen tuberos häfde sig rymden däröfver,
men upplöst och genomflammad af blårödt ljus,
dallrande som af flygande stjärnstoft, ännu glödande
och formlöst. Ur markerna steg en het doft af våt
mylla och blommande buskar, och, rosig mot
horisontens solnedgångsfärg, ångade öfver allt en lätt
vattenrök, immande kvällshimlen, lik en människas
andedräkt.’
I oändliga tider, i en evighet som var mätt med
jordens egen, skulle allt detta vara så. Tusen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
