Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Shah Jahans silfverbro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHAH JAHANS SI LF VEKBRO 61
mänskligas egen längtan upp öfver det mänskliga,
som intet namn har och inga bilder uttrycka. Det
var dess obetvingliga tvång, steg efter steg, upp mot
de höga bergsspetsar, hvarifrån ingen stig leder vidare
och där en enda önskan står en åter: att sluta ögonen
och låta oändligheten med dess gåtfulla stjärnor slå
samman som ett vatten öfver ens hufvud. Att känna,
som i en ändtlig försoning, alla oförenliga motsatser
och allt man burit brustet inom sig själf sköljas bort
däri, till hvila i det, som ensamt är stort och ensamt
är heligt: tystnaden och ändlösheten. —
Från stranden nedanför honom lyfte en stor
hvit häger och kretsade upp i luften. Ett ögonblick
vände han spejande hufvudet åt sidorna, så sträckte
han ut sina vingar och flög bort mot solnedgången.
Hans kropp stod som en mörk punkt mot den röda
skifvan — så försmalt den däri, omslöts den af det
gyllne ljuset, som löst upp i dess klarhet.
Men shah Jahans, den dödsdömdes, blickar följde
den. Och han mindes också nu med ens de ord,
halft oförstådda för honom själf, som han fordom
brukat hviska de ensamma nätterna till sin älskades
namn: du hvita fågel, stigen ur mitt eget hjärta...
Öfver hans läppar gled ett tyst leende — ett
skyggt, lyckligt leende, så som shah Jahan aldrig
förut lett. Och åter hviskade hans mun — ut mot
natten och tystnaden och den milda döden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
