Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Riddaren utan land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDAREN UTAN LAND
1.99
hvars försvinnande klang de lyssna till, hvart de än
gå, och skorrande och falsk synes dem hvarje annan,
som lockar och ropar: kom! Måhända är du en
sådan — hvad vet jag?
Men det skall icke båta dig. Icke frälsa dig.
Pågen: Frälsa — från hvad?
Riddaren: Från besvikelsen. Den sista
bitterheten, det grymmaste kvalet. Den som ingen
undgår och de minst, som mycket hafva älskat —
kärlekens utvalda. Besvikelsen, då man med torra
ögon — ögon som icke ens kunna gråta — står
och stirrar efter en dröm, som viker. Besvikelse —
kärleken besviker alltid. Lifvet fläckar den, lifvet
smutsar drömmen.
Pågen (sakta): Då vill jag icke lefva...
Riddaren (hör honom ej; talar som for sig själf): Den
som älskar ljuger. Kärleken lär honom det. Han
vet det icke själf, men han gör så. Han ljuger sin
älskade en annan än hon är efter bilden af egna
önskningar och egen vilja. Han ljuger henne ren
och fläckfri och god, då hon är ond och lågsinnad
och oren, han ljuger en själ i hennes kropp, som
intet annat är än kött och kötts styggelse, ja, han
ljuger henne ung och skön, fastän hon är gammal
redan och med gråa hår under banden i flätorna.
Ja, ja, så gör han. Och han ljuger sig själf en
annan än han är — stark, modig, offerfardig. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
