Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Riddaren utan land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
LEGENDER OCH BERÄTTEI.SER
Hertiginnan: Ja — så försvann den . . .
(Än en gång tystna de.)
Hertiginnan (till sist)’: Hvarför tala vi om allt
detta gamla? Låt oss icke göra detl Märker du
ej, huru våra tankar ständigt gå tillbaka i spår, som
det icke är godt att träda i?
Riddaren: Nej, låt det gamla hvila! Vi sluta
ögonen inför det. Vi minnas bara, att du är här,
att vi åter äro hvarandra nära! (Sluter henne på nytt
hårdt i sina armar.) Älskade l Ysabeau . . .!
Hertiginnan: Åter, åter...! Då jag känner
din mun mot min, är allt som fordom. Nej, det är
icke sant, att något är annat än förr! Allt är
detsamma! Vår kärlek, vår lycka och vår kärlekslyckas
hänryckning! Själfva natten densamma med sitt
flödande ljus!
Riddaren: Kom, kom, träd ut ur skuggan!
Låt oss ställa oss, där vi känna månskenet öfver våra
ansikten, och låt oss hälsa det, som en tålig vän, som
vill oss väl, med de lyfta händer och kastade kyssar,
som älskande bringa det i hyllningsgärd 1
Hertiginnan (på en gång i ängslan): Nej, nej, låt
oss blifva kvar där vi äro! Här i dunklet är bäst.
Riddaren (lyfter slöjan från hennes hår och smeker det):
Å, ditt hår — ditt ljufva, doftande hår! Som spunnet
silke är det. Det slingrar sig som silkestrådar kring
mina fingrar. Alldeles som fordom, alldeles ...!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
