Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Riddaren utan land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDAREN UTAN LAND
1.107
Hertiginnan (med hufvudet mot hans axel): Här
mot din skuldra — som fordom, alldeles som fordom... I
Riddaren: Och jag ser dina ögon stråla mot
mig genom mörkret. Dessa djupa, klara stjärnor,
som jag känner så väl! Intet är som dina ögon.
Låt mig se dem än klarare i ljuset därborta!
(Vill fora henne ut i månvägen.)
Hertiginnan (håller honom tillbaka): Nej, här —
stanna kvar! Här!
Riddaren: Hvarför vill du icke unna mig?
Ingen skall se oss. Jag vill se dina ögon och ditt
ansikte. Jag vill se det milda nattljuset på dina
kinder. Hvad de äro lena, lena, dina kinder! En
ung flickas — mjälla och heta. Hvita, hvita! Allt,
allt som förr ...! Kom!
(Vill än en gång föra henne ut ur skuggan.)
Hertiginnan (klänger sig fast vid hans arm; nu
bönfallande): Nej, nej — inte dit — nej, gå icke dit!
Men riddaren nästan bär henne med sig, med ömt våld.
De stå båda midt i det klara månljuset. Han lyfter hennes
ansikte upp emot sig, och de se in i hvarandras ögon — länge.
Men så sjunka deras händer. De stå båda stilla framför
hvarandra. Och båda tiga.
Riddaren (smärtsamt): Nej — nej, det är icke allt
som förr ...!
Hertiginnan (gömmer, som i skam, sitt ansikte):
Nej — och vi förstodo det icke! (Kvidande): Hvarför
blefvo vi också icke kvar därborta — i det djupa,
barmhärtiga mörkret? Där kunde vi tro allt, drömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
