Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Riddaren utan land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 LEGENDER OCH BERÄTTEI.SER
om allt på nytt. Hvarför lät du detta hårda, hvita
ljus lysa öfver oss? Öfver vår fattigdom — öfver
vår fattiga ålderdom .. .!
Rid d af en (upprepar tonlöst): Nej, det är icke som
förr. Vi äro gamla!
Hertiginnan: Fördrifna ur vårt rike .. . Och i
vår ungdoms skog bära träden bara vissna löf, som falla.
Riddaren: Så var då vårt öde oföränderligt
satt... Aldrig mera skulle vi tillhöra hvarandra. Nej,
man tvingar ej tiden tillbaka, man leker ej om sin
barndoms lekar. Man kysser ej och ger sig hän, sedan
man en gång sett förvandlingens tecken, beseglingens,
kindernas rynkor, de långa bekymrens inbrända
märken. Man har stirrat in i förgängelsen och hjärtat
blir is.
Hertiginnan: Du bleka, fattiga ålderdom...!
Du grymma, isiga ålderdom ... I Hvarför är du så
hård mot människorna?
Riddaren (med plötslig bitterhet): Allt är hårdt.
Ungdomen är hård — orons, de alltför heta
drömmarnas ungdom. Mannaåldern, gärningaåldern,
mödornas ålder, än hårdare. Ålderdomen — hvarför
begärde vi annat däraf? Vi dårar, som ingenting
velat förstå!
Hertiginnan (undergifvet): Förstå... Vi älskade
ju. Kärleken förstår intet utom sig själf.
Riddaren: Kärleken! Vi oförnuftiga! Vi barn!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
