Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Riddaren utan land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDAREN UTAN LAND
1.109
Vi dårar I Kärlek sade vi — och vi menade musik
och blommor och kyssar och klingklang! Kärlek —
hvad visste vi därom? — om allt detta som bryter
in öfver lifvet som en hafsvåg, som är dödssår och
vådeld, som är frätning och förgiftning, som är
lättare än vind och snabbare än vatten och ändå krossar
ens lemmar och biter fast i kroppen i ett bett, som
aldrig släpper. Kärlek sade vi — och vi ljögo, som
barn och dårar ljuga, af ond instinkt, af lust åt
förklädnadens granna lapprockar, vi ljögo, hetsande
oss med stora ord och brunstens värme från
hvarandras kroppar — och vi ville ej veta, att det bara
var ordens gyckelspel och brunstens vildhet, som vi
trådde till, som dårar och djur!
Hertiginnan (med handen på hans arm):
Barmhärtighet! Inte stenar ändå öfver den jorden, där våra
drömmar ligga!
Riddaren: Tårar kanske? Grafdikter? Mera
blommor? Ljus och kransar? Bed en annan!
Han slår undan hennes hand. Han vänder sig bort
Hertiginnan (upp emot honom): Rohault . . .1
(Plötsligt.) Du gråter? Det är tårar ... Det var dock
tårar ...
Riddaren (tiger; men han fattar åter hennes hand, som
en skyddssökande).
Hertiginnan (lägger handen öfver hans ögon): Det
är dock tårar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
