Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
139
apan, stewarten, varit uppkäftig och han lagt till
honom med daggen midt i ansiktet, så att han fick
det där ärret tvärs öfver kinderna, som aldrig gick
bort. Det var ett vildt och oregerligt lynne på
honom, det visste han om. Han blef sådan af att
vara så långt borta, med främmande människor bara
rundt omkring sig och en främmande jord och
främmande vatten. Det blef ofta som ett instängdt
raseri, som utan egentlig orsak kunde bryta upp i
honom, den från sin rot upprycktes blinda
förbittring mot sitt öde och mot alla dem, som togo del
däri. Och det slog in i kroppen — det var nog
sant, då de andra sade, att han var elak som
djäfvulen själf, han var det, han rådde inte för det.
Han var nog inte riktigt skapad ändå till att flacka
omkring så där som han gjort. Kanske hade han
egentligen bort stanna hemma på landbacken och
skaffat sig en syssla där, som bror hans, som var
död nu.
Helmer, bror hans, trädgårdsmästaren, det hade
varit den snällaste människa, han kunde påminna sig
någonsin ha sett.
Men nu skulle det bli likadant med honom.
Bara han kom hem. Han blef så ofta led åt sig
själf, sitt lynne, sin lust att trakassera och göra
andra förtretligheter, men nu skulle det bli annat.
Han var nog inte elak alltigenom. Ja, att han kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
