Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖFTESSKEPPET
139
nom gluggen på gafveln, målade om den, på deras
särskilda vis, i en litet oregelbundet hvitspräcklig kulör.
Men pä den tomma kroken i västra hvalfvet
hade Sven Nilsson ofla stirrat, när han satt och hade
ledsamt under kyrkoherdens predikan, och tänkt, att
det egentligen var bra illa, att det inte som förr
hängde någonting där. Och så, söndagen innan han
gaf sig af sista gången, hade han beslutat sig för:
att han själf, när han kom hem, skulle låta hänga
dit ett nytt skepp, för att allt skulle vara som man
var van att ha det och att Österhamns församling,
under många hundra år kanhända, där skulle få läsa:
Sven Nilsson, förste styrman, A:o så och så.
Ja, det ville säga, om Herren Gud nu också ville
vara så nådig och låta honom komma välbehållen
tillbaka. Det berodde ju på det.
Men naturligtvis skulle Herren Gud vara så
nådig .. . Mot en sådan karl som förste styrman Sven
Nilsson...
Och redan samma kväll hade han gått ned i
vedboden. Det största af de oklufna björkstyckena
hade han valt ut och letat reda på knif och yxa och
börjat arbeta på skrofvet. Han var rapp till att
slöjda, Sven Nilsson, det var han beryktad för. Och
nu skulle han göra sitt mästerprof — det kunde
vara bra att ha litet undangjordt på förhand. Ett
slag hade han funderat på att göra "den adertontusen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
